STORMAKTEN KINA

”Bör Kina verkligen få en ny chans?”

Det är viktigt att påminna oss om varför EU inte redan delar säng med Kina, skriver krönikören Kristina Sandklef.

I tider av oberäkneliga Trumptullar och därtill följande turbulens försöker Kina marknadsföra sig som en ansvarstagande, stabil stormakt som värnar det regelbaserade, multilaterala handelssystemet. Likt Sverige har Kina blivit rikt på handel och när USA nu gör sig ovän med stora delar av världen passar Kina på att förbättra sin image globalt och bedriver just nu en charmoffensiv mot EU.

Den 6 maj firades 50-årsdagen av upprättandet av diplomatiska relationer mellan EU och Kina. Xi Jinping uttryckte i ett meddelande till EU att relationen Kina-EU var en av de viktigaste i världen och uppmanade européerna att ”hålla fast vid multilateralism, försvara rättvisa och rättvisa, motsätta sig ensidig mobbning, arbeta tillsammans för att möta globala utmaningar och gemensamt främja en jämlik och ordnad värld”. EU uttalade att man trots global osäkerhet och geopolitiska utmaningar ville fortsätta fördjupa partnerskapet med Kina.

Den kinesiska charmoffensiven syntes öppet i samband med säkerhetskonferensen i München i februari när Kinas utrikesminister talade sig varm om multilateralism och stöttade fred i Ukraina med EU vid förhandlingsbordet. Detta har följts av sockersöta utspel om att Kina och EU kompletterar varandra i ekonomisk styrka och borde samarbeta mer eftersom det är win-win för bägge.

”På liknande villkor som Kina en gång i tiden lockade till sig utländska investeringar vill EU nu locka hit kinesiska ledande högteknologiska företag och tvinga dem till teknologiöverföring.”

Försök har gjorts att blåsa liv i investeringsavtalet, Comprehensive Agreement on Investment (CAI), som strandade i EU-parlamentet våren 2021 när EU svartlistade fyra kineser som ansågs vara ansvariga för folkmordet i Xinjiang och Kina svarade med svartlistningar av tio européer, däribland Kinaforskaren Björn Jerdén. Förra veckan tog Kina bort svartlistningen av EU-parlamentarikerna, medan de övriga förblir ovälkomna till landet.

I EU finns starka krafter som vill återuppta de tidigare så goda relationerna med Kina. Idag ligger Kina före EU inom en mängd teknikområden och forskningsutbytet med Kina anses därför vitalt. På liknande villkor som Kina en gång i tiden lockade till sig utländska investeringar vill EU nu locka hit kinesiska ledande högteknologiska företag och tvinga dem till teknologiöverföring.

Länder som varit vänligt inställda till Kina, som Ungern och Spanien, har lönats väl med investeringar i form av varsin fabrik signerad batterijätten CATL. Andra länder, som Tyskland med sin fordonsindustri, sitter fast i ett starkt beroende av Kina. Kina är världsledande både inom tillverkning och användning av solceller, vindkraft och elbilar, och ses därför av många som en möjliggörare i klimatomställningen.

”När kinesiska företrädare smickrar oss och talar om win-win, vilket ju låter lockande, behöver vi komma ihåg att win-win på kinesiska oftast betyder att Kina vinner på båda håll, inte nödvändigtvis att motparten tjänar på samarbetet.”

EU brukar beskriva Kina som samarbetspartner, konkurrent och systemrival, men på senare år har man allt oftare talat om vikten av att de-riska det kinesiska beroendet. När den amerikanska exportmarknaden i praktiken stängts för kinesiska produkter finns det stor risk att EU kommer att drabbas av en våg av kinesiska varor, vilket kan leda till ökad protektionism från europeiskt håll. Redan har den europeiska fordonsindustrin framfört önskemål om krav på lokalt innehåll i fordon som tillverkas och säljs i EU.

Den kinesiska charmoffensiven kan te sig lockande för det europeiska näringslivet och likt Dagens Industris ledarsida finns det de som vill ge Kina en ny chans. Men det är viktigt att påminna oss om varför EU inte redan delar säng med Kina. När kinesiska företrädare smickrar oss och talar om win-win, vilket ju låter lockande, behöver vi komma ihåg att win-win på kinesiska oftast betyder att Kina vinner på båda håll, inte nödvändigtvis att motparten tjänar på samarbetet.

Vi må känna avsmak inför Trumps tullar och uttalanden om att USA borde annektera både Grönland och Kanada, men det gör inte att Kina är en bättre samarbetspartner för EU. Landet har ett starkt planekonomiskt arv med statssubventioner som orsakar överkapacitet i tillverkning av en mängd varor, från stål till elbilar, vilket kan hota vår industri. Likaså har EU tidigare kritiserat Kina som möjliggörare för Rysslands krig i Ukraina. Bör Kina verkligen få en ny chans?