DEN GLOBALA KONJUNKTUREN

”Väckarklockan har ringt länge: Dags att överge snoozekonomin”

Förr eller senare får vi alltid slut på andras pengar. Johan Norberg skriver om konsekvenserna av att vi alla levt i en snoozeekonomi de senaste åren.

Inget har varit så utdömt det senaste decenniet som marknadsliberala principer och ”ekonomisk ortodoxi”. Förra året hyllade vänsterekonomen Dani Rodrik USA:s massiva stimulanspaket och centralbankernas nonchalans inför inflationshot just för att de utmanade en ”förstelnad ortodoxi”. I Storbritannien klagar premiärminister Liz Truss på en föråldrad konsensus mellan gamla ”finansdepartementet, ekonomer och Financial Times” om att budgetar bör gå ihop.

Här i Sverige har politiker i alla partier slagit det kollektiva dövörat till en ekonomkår som varnar för att högkostnadsskydd för el stryper prissignalerna. Energiminister Khashayar Farmanbar, som uppenbarligen aldrig har besökt någon av de torftiga, sönderrenoverade lokaler de flesta ekonomer håller till i, larvade sig om att detta bara var analyser gjorda i ”gyllene rum”. Häromdagen beskrev Lars Calmfors valrörelsen som ”ett totalt sammanbrott för dialogen mellan ekonomer och politiker”.

Man kan förstå denna nonchalans, för under pandemin såg det ut som att vi inte behövde några ekonomiska principer. Marknaderna brydde sig inte om underskotten och centralbankerna såg ingen inflation någonstans trots en superlätt penningpolitik.

Vilken dröm. Vänstern kunde höja utgifterna utan att betala för det, högern kunde sänka skatter utan besparingar. Vissa började fantisera om en ”modern monetär teori”, där vi bara trycker upp nya pengar om de gamla tar slut. Men det är ingen modern teori, det är den första alla kommer på så fort de hör talas om fenomenet pengar, och det slutar alltid på samma vis.

Som whigtänkaren Lord Macaulay sade om de som uttryckte den i mitten av 1800-talet: de motbevisar den ekonomiska ortodoxin på samma vis som man motbevisar gravitationen genom att hoppa utför ett stup.

Principer har vi inte för att det är fint, utan för att komma ihåg tidigare erfarenheter och undvika gamla misstag.

Beslutsfattare brukar berömma sig av att de är så pragmatiska och inte bundna av gamla fossiliserade doktriner. Men pragmatism är inte att vara praktisk och förhålla sig till verkligheten, det måste alla göra. Det är att försöka göra det utan hjälp av den samlade kunskap vi tidigare förvärvat. Det är därför pragmatism inte funkar.

Principer har vi inte för att det är fint, utan för att komma ihåg tidigare erfarenheter och undvika gamla misstag. För förr eller senare får vi alltid slut på andras pengar, som Margaret Thatcher konstaterade. Vilket hennes efterträdare Liz Truss just nu erfar när hennes idé att låna runt 5 procent av BNP till massiva elsubventioner och skattesänkningar möts med ett blodbad på marknaderna.

Nej, ökningen av penningmängden gav inte den inflation Milton Friedman förutspådde i konsumentledet. Men alla tycktes glömma att Friedman menade att inflation skapas av kombinationen av penningmängden OCH dess omsättning. Så länge de nya pengarna inte rörde sig mycket fick vi ändå inflation, men då blott i tillgångar, som aktier och fastigheter.

Men det ögonblick konsumenterna kom igång kunde man förvänta sig att inflationsbrasan skulle sprida sig. Det skedde när världens stater och centralbanker under pandemin pumpade ut pengar motsvarande ett helt USA i ekonomin. Mer pengar än någonsin jagade samma mängd varor, som dessutom satt fast i Covidstängda hamnar.

Är det inte en bra idé att redan i förväg fundera på vad som händer när räntorna väl stiger?

Den globala finanskrisen 2008-9 berodde bland annat på ohållbara skulder. På den tiden hade världens hushåll, företag och stater lånat 280 procent av BNP. Och vi hanterade den krisen genom att belåna oss än mer. Nu är skulderna över 350 procent. Italien betraktades då som ett varnande exempel. Nu närmar sig OECD-snittet de nivåer italienarna var på då.

Nej, det såg förstås inte så farligt ut till historiskt låga räntor, men är det inte en bra idé att redan i förväg fundera på vad som händer när de väl stiger? Förra året betalade världen ungefär 10 000 miljarder dollar i räntor. Om räntan på de lånen stiger med bara två procentenheter blir det 20 000 miljarder dollar vi måste betala – nästan en femtedel av världens BNP.

Under ett drygt decennium har den ekonomiska överideologin varit varken liberal eller socialistisk, utan snooze. Väckarklockan har ringt och påmint oss om överhettning, obalanser, och bristsituationer, och vi har somnat om. Lite mer lån, stimulanser och bidrag för att glömma problemen en kvart till. Och en till. Bara en enda till.

Snoozeekonomin löste förstås ingenting. Man får bara en sen start. Nu är det dags att vakna upp till en realitet där alla faktiskt inte kan få allt.

Om krönikören

Johan Norberg är författare och idéhistoriker. Hans senaste bok är Öppen/Sluten: Hur människan skapar och förstör framsteg (Volante förlag).