KLIMATOMSTÄLLNINGEN

”Lösningen på klimatkrisen fanns visst i sagoberättelserna”

Vi håller faktiskt på att lösa klimatkrisen, men vi pratar inte om det. Johan Norberg skriver om hur rika länder går före i klimatarbetet, tack vare näringsliv och marknadsekonomi.

I samband med klimattoppmötet COP27 har vi hört alla möjliga röster, från de som förnekar att det finns några klimatproblem alls, till de som säger att det redan är för sent. Åter andra hävdar att vi måste överge hela vår tillväxtmodell med ekonomisk globalisering och fri företagsamhet. Främst vänsterdebattörer och kultursidor förstås, men även klimatprofiler som Greta Thunberg har klagat på att beslutsfattare bara kommer med ”sagoberättelser om ekonomisk tillväxt” och ”några tekniska lösningar”.

Det enda perspektiv man nästan aldrig hör är att vi faktiskt håller på att lösa problemet – tack vare globalisering och fri företagsamhet. Men så är det, för att näringslivet hela tiden blir bättre på att producera med mindre energiåtgång, som dessutom i ökande utsträckning är icke-fossil.

Sverige och andra som industrialiserades som hårdast på 1800-talet släppte ut ungefär 1 kilo koldioxid för varje dollar vi producerade (i dagens penningvärde). När Kina och andra länder gjorde detsamma hundra år senare kom de bara upp i hälften, 0,5 kilo per dollar. Just nu håller nästa generation snabbväxande länder i Afrika och Sydasien på att minska sina koldioxidutsläpp redan kring 0,3 kilo per dollar.

Det enda perspektiv man nästan aldrig hör är att vi faktiskt håller på att lösa problemet.

Indien är i dag ungefär lika rikt som Kina var 2007. Ändå ger Indien bara upphov till hälften så mycket koldioxid som Kina gjorde då. En stor del av förklaringen är att utländska investeringar och internationell handel sprider bättre teknik.

På senare år har denna effektivisering varit så omfattande att många länder har minskat den absoluta mängden utsläpp. De senaste beräkningarna, sammanställda av Financial Times statistikreporter John Burn-Murdoch visar att 70 länder – en tredjedel av alla – har haft minst en femårsperiod då BNP har ökat utan att koldioxidutsläppen har gjort det.

OECD-ländernas importerade koldioxidutsläpp har minskat med en dryg tredjedel sedan 2006.

Med striktare kriterier över en längre period bedömer The Economist att 33 länder har minskat koldioxidutsläppen samtidigt som deras ekonomier har vuxit. Rika länder leder utvecklingen – Sveriges och Storbritanniens ekonomier växte med hälften sedan 1990 medan våra koldioxidutsläpp minskade med en tredjedel. Men även länder som Argentina och Mexiko har lyckats, och COP27-värden Egypten har minskat utsläppen sedan 2017.

Det beror inte på att vi har outsourcat utsläppen till fattigare länder. Det är konsumtionsbaserade utsläpp som inkluderar importerade varor – och även den blir miljövänligare. OECD-ländernas importerade koldioxidutsläpp har minskat med en dryg tredjedel sedan 2006.

Det sker inte över allt och alla har inte hunnit lika långt, så frågan är inte hur vi kan stoppa världen, utan hur vi kan få upp farten. Fler länder behöver sätta pris på koldioxid och få tillgång till den senaste tekniken. Det mesta av utvecklingen beror på mer energisnål produktion, medan förnyelsen av energisystemen har spelat en mindre roll, så där finns mycket att hämta. Siffrorna hade förstås sett ännu bättre ut om inte länder som Sverige och Tyskland med berått mod avvecklat fossilfri elproduktion.

Frågan är inte hur vi kan stoppa världen, utan hur vi kan få upp farten.

Sammantaget är det en fantastisk framgångshistoria som vänder uppochned på föreställningen att tillväxt hotar klimatet. Det är rika länder som har investerat i ny teknik som går före. Länder som upplevde negativ tillväxt under eurokrisen, som Portugal och Grekland, ökade tvärtom mängden koldioxid de behöver för att skapa välstånd.

Lösningen på klimatkrisen är på väg, och den visade sig faktiskt komma från dem som bjöd på ”sagoberättelser om ekonomisk tillväxt” och ”några tekniska lösningar”.