KÄRNKRAFTENS FRAMTID

”Svenska industriledare kräver mer kärnkraft – varför tiger de tyska?”

Tyska industriföreträdare talar gärna om höga elpriser, snabbare tillstånd och trygg elförsörjning. Men när samtalet kommer till kärnkraften blir det påfallande tyst, skriver krönikören Staffan Reveman.

I Dagens industri den 4 november kräver 15 företrädare för näringslivet besked om mer svensk kärnkraft. De säger öppet vad Sverige behöver för att kunna konkurrera och växa. De är också beredda att bidra med teknik, långsiktiga elköpsavtal och delfinansiering. Efter många år i Tyskland slås jag av hur ”opassande” ett sådant upprop skulle uppfattas här.

Tyska industriföreträdare talar gärna om höga elpriser, snabbare tillstånd och trygg elförsörjning. Men när samtalet kommer till kärnkraften blir det påfallande tyst. Orden Kernkraft och Atomkraft tycks sitta långt inne. Min erfarenhet är att man har lärt sig att framföra sina invändningar inom energipolitikens givna ramar. Man får kritisera tempot, priset och genomförandet. Själva vägvalet lämnas helst därhän.

Industriledare ska bedöma risker, ifrågasätta kostnader och försvara företagens konkurrenskraft. Ändå verkar den tyska energipolitiken ha fått en särställning. Där söker man kompensation och undantag medan grundläggande frågor om elförsörjningen lämnas obesvarade.

”Det är så vi hamnar med dubbla och på sina håll tredubbla infrastrukturer.”

De svenska undertecknarna visar en annan hållning. De samarbetar redan med elproducenterna och staten men kräver mer. De vill ha besked om utbyggnad och finansiering över flera mandatperioder. Företagens investeringar har decennier som tidshorisont. Nästa fabrik kan byggas i Sverige eller någon annanstans. Beskedet om elen måste komma innan styrelsen beslutar.

Tyskland stängde sina sista reaktorer våren 2023. Nu försöker vi lösa elförsörjningen genom att bygga flera system parallellt. Mer vind- och solkraft kräver nya ledningar. När vädret sviker behövs kraftverk som kan leverera ändå. Därför planeras nya gaskraftverk, som senare är tänkta att kunna använda vätgas. Då tillkommer ytterligare investeringar för att få fram och transportera bränslet.

Det är så vi hamnar med dubbla och på sina håll tredubbla infrastrukturer. Först betalar vi för väderberoende produktion, sedan för kapaciteten som måste finnas när den ger för lite och därefter för nya lösningar som ska göra reservkraften fossilfri. Tillsammans skapar de en växande ekonomisk belastning som sällan får samma uppmärksamhet som nästa vindpark.

Fabriker, sjukhus och datacenter behöver el även under vindstilla nätter. Deras verksamhet kan bara delvis anpassas efter väder och elpris. Det vet industriledarna mycket väl. Därför borde de också kräva tydliga svar om hela kostnaden för en elförsörjning som fungerar året runt. Billig el vissa timmar säger för lite om vad det kostar att driva ett företag som måste kunna producera varje dag.

”Därför behövs en öppen diskussion om finansiering, risker och ansvar.”

Räkningarna är redan höga. Tysklands federala revisionsmyndighet bedömde 2024 att elnäten skulle kräva investeringar på över 460 miljarder euro fram till 2045. För 2026 skjuter staten till 6,5 miljarder euro för att sänka avgifterna för överföringsnäten. Staten har dessutom tagit över finansieringen av det stöd till förnybar el som tidigare betalades via elräkningen.

För företaget som får en lägre räkning är lättnaden välkommen. Men utgifterna finns kvar och måste finansieras genom skatter, andra avgifter eller upplåning. När allt större belopp flyttas till statsbudgeten blir det svårare för medborgarna att se vad energipolitiken kostar. Nya investeringsbehov tillkommer samtidigt som staten måste hjälpa kunderna att bära de befintliga. Hur länge håller den modellen?

Ny kärnkraft kräver också stora investeringar, och förseningar kan bli dyra. Därför behövs en öppen diskussion om finansiering, risker och ansvar. De svenska industriledarna deltar i den diskussionen och erbjuder sig att bidra. Jag skulle vilja se motsvarande vilja i Tyskland att pröva hela kalkylen, inklusive priset för att ha avvecklat en stor, väderoberoende elproduktion.

Den svenska regeringen bör samtidigt rikta blicken söderut. Tyskland räknar med elhandel och import som delar av sin försörjning. Sverige är redan en elleverantör till den tyska marknaden. Därmed blir den tyska energipolitiken också en svensk angelägenhet. Beslut som fattas i Berlin påverkar efterfrågan på svensk el och de villkor som svenska företag och hushåll möter.

Här bör Sverige utöva ett tydligt och välmotiverat tryck på Tyskland. Om tyska politiker räknar med att svenska producenter ska leverera när den egna produktionen inte räcker, måste de också kunna svara på hur Tyskland självt ska bidra under ansträngda perioder. Sverige bör begära besked om hur den tyska politiken stärker den gemensamma försörjningen och begränsar de problem som förs över till grannländerna.

”Tyska industriledare borde dra samma slutsats och våga tala om hur elen ska produceras.”

Europeiskt samarbete förutsätter att länderna tar ansvar för konsekvenserna av sina beslut. När en stor industrination avvecklar fungerande kärnkraft och samtidigt räknar med hjälp från grannarna finns det skäl att ställa frågor. Svensk vattenkraft och kärnkraft kan få stor betydelse för tysk elförsörjning. Då borde svenska företrädare också säga ifrån när samma kraftslag behandlas som politiskt olämpliga i den tyska debatten.

Svenska företag planerar egna investeringar som kräver mer el. Hushållen behöver rimliga priser och landet behöver marginaler när förbrukningen är hög. Ett svenskt överskott under ett år säger föga om vad som finns tillgängligt just när flera länder behöver mer samtidigt. En tysk förväntan om import måste därför prövas mot vad Sverige faktiskt kan leverera under de svåraste timmarna.

Sverige bör driva frågan mellan regeringarna, inom EU och genom näringslivets organisationer. Tyskland bör redovisa följderna för grannarna av sina energipolitiska beslut. Vänskapliga relationer måste tåla att sådana intressen uttalas öppet.

De svenska industriledarnas upprop borde därför läsas även i Berlin. De förstår att konkurrenskraft kräver tillgång till el långt efter nästa val. Tyska industriledare borde dra samma slutsats och våga tala om hur elen ska produceras. Den som begär miljardstöd för att sänka sin elräkning måste också våga ifrågasätta besluten som gjort stödet nödvändigt.

Jag återkommer…