DEN SVENSKA EKONOMIN

”Kulturkanon kan bara avfärdas om man inte förstår hur affärer, kultur och välstånd hänger ihop”

Det är olyckligt att debatten om kulturkanon hittills har dominerats av kultursektorn, som alltför ofta saknar insikt i hur affärer, kultur och välstånd samverkar. Det skriver André Persson, ordförande i Svensk-Amerikanska Handelskammaren i Houston.

Knappt hade regeringen aviserat sin ambition att ta fram en svensk kulturkanon förrän de ideologiska reflexerna slog till. Trots att idén ursprungligen lanserades av dåvarande Folkpartiet, stämplades projektet snabbt som nationalistiskt, exkluderande och reaktionärt. Ett beställningsjobb från SD. Att historikern Lars Trägårdh fick uppdraget att leda arbetet gjorde inte saken bättre. Med en doktorstitel från anrika Berkeley och decennier i USA, verkade han helt obrydd av den svenska tyckareliten.

Tryggt förankrad i sitt konsekvensneutrala forskarvärv hade han inga som helst planer på att böja sig för ideologiska nycker eller svensk åsiktskonformitet. I stället deklarerade han glatt:“Jag är glad om jag kan göra några kulturskribenter upprörda.”

”Det är oerhört glädjande att Trägårdh och hans medarbetare visar att Sverige också är resultatet av reformer och händelser långt tillbaka i tiden.”

Trägårdh ville bredda kulturbegreppet bortom litteratur, konst och teater, till att även omfatta ämnen som ekonomi, juridik och historia. Han betonade att Sverige är ett land med över tusen års historia, och att en kulturkanon måste spegla det. Därför gjordes också en avgränsning i tid, vilket innebar att inget verk eller händelse yngre än femtio år skulle tas med i projektet.

Detta provocerade många inom vänstern och delar av den progressiva borgerligheten som ofta vill betona det som hänt just de femtio senaste åren; de stora familjereformerna, kvinnlig frigörelse och det mångkulturella projektet. Allt som hänt innan dess var som bekant ”rena barbariet”, ”patriarkalt” och ”töntigt”. Att Trägårdh ville vidga begreppet bortom det som kulturmänniskor menar är ”kultur”, var i sann mening provocerande och respektlöst.

Varför en kanon är viktig?

Det är oerhört glädjande att Trägårdh och hans medarbetare visar att Sverige också är resultatet av reformer och händelser långt tillbaka i tiden. Lagar och förordningar, införandet av en folkskola som gjorde ett fattigt folk läskunnigt. Skråväsendets försvinnande, Gripenstedts ekonomiska reformer, innovativa företag som tog sig ut på en världsmarknad långt innan Spotify och Klarna.

Trägårdh har varit tydlig med att det handlar om att formulera en gemensam berättelse om Sverige med långa tidsbågar. Kanske lite mer med betoning på välstånd än på välfärd: först måste vi skapa något som vi kan fördela! Men han har också velat skapa en berättelse som stärker demokratisk nationalism – detta hiskeliga ord! – där medborgarskap och gemensamma värden står i centrum. “ Vi behöver inte vara så oroliga för att omfamna en demokratisk nationalism,” som han uttryckte det i SVT:s 30 minuter till en grimaserande Anders Holmberg.

”Även om Trägårdh inte explicit talar om export, så är kopplingarna tydliga.”

Trägårdh menar att Sverige under lång tid präglats av modernism, internationalism och multikulturalism, vilket har lett till att vi “vänt bort blicken från svensk kultur och svensk nation”. Kulturkanonen är ett försök att återta den blicken, inte som ett nostalgiprojekt, utan som ett verktyg för bildning, gemenskap och inkludering.

Kultur som affärstillgång

Även om Trägårdh inte explicit talar om export, så är kopplingarna tydliga. Genom att lyfta fram vitt skilda, för Sverige betydelsefulla, skapelser som IKEA Älmhult, Göta kanal, Stockholms stadshus och Vasaloppet, visar han att en kulturkanon även innehåller symboler med stark internationell igenkänning. Dessa är inte bara kulturella uttryck, dessa går också att se som affärsmässiga tillgångar, tillgångar som bygger Sveriges varumärke globalt. Kultur är inte en motsats till ekonomi, utan en del av den. I expertgruppen ingick bland annat Daniel Waldenström från Institutet för Näringslivsforskning, vilket också understryker att näringslivsperspektivet varit närvarande.

Kritikens begränsning

När listan presenterades var reaktionerna lika förutsägbara som fantasilösa: “Regeringen borde avgå.” “Listan är ytlig.” “Trägårdh är otrevlig.” “Det här är inte kultur.” Många röster i kulturdebatten tenderade att upprepa samma invändningar, utan att ägna en tanke åt kanonens potentiella värde för näringslivet och därmed vårt välstånd. Det var synd eftersom de var de enda som syntes och hördes i media för att diskutera projektet. Näringslivsröster lös med sin frånvaro och svenska näringslivsmedier rapporterade sparsamt om nyheten. Märkligt kan tyckas eftersom listan faktiskt handlade en hel del om svenskt näringsliv. För Sverige är inte bara ett invandrarland med nya invånare som kan behöva hjälp att kulturellt navigera i det nya hemlandet.

”Exportintäkterna skulle faktiskt kunna finansiera hela statens budget med god marginal.”

Sverige är också ett litet, exportberoende land. Svenskt näringsliv och personer som säljer svenska produkter och tjänster borde studera listan länge och noggrant. Under 2023 uppgick svensk export till över 3 500 miljarder kronor, det är mer än 50 procent av BNP. Exporten är nästan åtta gånger större än sjukvårdsbudgeten. För perspektivets skull kan det tilläggas att kultur, fritid och religion kostade statskassan 84 miljarder samma år. Exportintäkterna skulle faktiskt kunna finansiera hela statens budget med god marginal.

Export och välstånd

Vårt välstånd och därmed förmåga att leverera välfärd bygger på att svenska företag lyckas sälja sina produkter och tjänster utomlands. Och i den processen spelar kultur – vår historia och vår berättelse – en större roll än många verkar vilja förstå. Vår kultur är en affärstillgång. Den som aldrig har stått på en mässa i Las Vegas, pitchat en molntjänst i Singapore eller förklarat svensk affärsetik för en brasiliansk investerare, kanske har svårt att förstå det. Ingmar Bergman, IKEA och SAAB är inte bara kulturella uttryck. Kungen av Sverige. De är varumärken som bygger förtroende. De är dörröppnare. De kan vara anledningen till att en amerikansk inköpare ens överväger ett möte med ett svenskt bolag.

Vägen framåt

Trägårdhs kulturkanon är inte ett rasistiskt nostalgiprojekt. Det är ett försök att formulera en gemensam referensram. Inte för att stänga ute, utan för att kunna bjuda in. För att vi skall kunna säga: “Det här är Sverige. Det här är vår historia. Och det här är varför våra lösningar fungerar.” Visst kan vi diskutera gränsen med hundra namn på listan, eller åldersgränsen om femtio år kan vara exkluderande. Själv saknar jag både ABBA och Volvo i uppräkningen. Men att avfärda detta initiativ som rasistiskt, eller bara ytligt och kanske lite roligt, det är att missa hur världen fungerar.

”Vi behöver fler som förstår att kultur är en del av vår handelsinfrastruktur.”

Människor i andra länder är stolta över sin historia och använder den som hävstång i affärer. Många kritiker vill få oss att tro att Sveriges historia började med bidragsreformer och mångkultur. Men den som tror att företag som Asea, Atlas Copco, och Ericsson, växte fram i Sverige runt förrförra sekelskiftet på grund av socialpolitik, har helt missat Chydenius tankegods, Gripenstedts reformer som Näringsfrihetsförordningen och hela den svenska industriella berättelsen.

Att tro att kultur hör hemma bara på kultursidorna och statsfinansierade scener, men inte i styrelserummen, på fabriksgolven eller i exportstrategierna, är att göra Sverige en otjänst. Vi behöver fler som förstår att kultur är en del av vår handelsinfrastruktur. Och kultursektorn borde vara tacksam för att det finns svenskar som, genom att dra in pengar till statskassan, också finansierar kulturlivet. På samma sätt borde företrädare för svenskt näringsliv också ta till sig listan och se den som ännu ett verktyg som vässar berättelserna om varför någon skall köpa svenskt. Därför vore det synd om svenskt näringsliv gav bort tolkningsföreträdet till tyckare inom kultursektorn.

Huka inte i bänkarna ni näringslivsföreträdare. Kulturkanonen bör ses som en gemensam resurs – för kulturlivet, för näringslivet och för Sveriges internationella position och möjlighet att skapa ett ännu större välstånd.