DEN SVENSKA ARBETSMARKNADEN

”Myten om de enkla jobben”

Om fler enkla jobb tilläts växa skulle ekonomin bli effektivare, skriver krönikören Georgios Sideras.

Det är en solig fredagsförmiddag när jag kliver av Greyhound-bussen i Chicago. Två kvarter bort ligger Lou Mitchells traditionella diner. Hungrande skyndar jag in, men hinner kasta en blick mot den neonskylt som stått där sedan 1949: ”Lou Mitchell’s – Serving the World’s Best Coffee”.

Så fort jag kommer in får jag en meny av en ung servitris. En medelålders kvinna bjuder på en liten munk, och en äldre man, med spanskbrytande engelska, frågar vänligt om jag vill ha ett glas vatten. Atmosfären är overklig: kassan bakom träbåsen, de fastskruvade pallarna runt köksbänken och soffbåsen med avskiljarna påminner om en annan tid.

”Varför skiljer sig synen på service och arbete så mycket mellan två välutvecklade ekonomier?”

Men för en svensk är faktumet att jag får hjälp av hela fem anställda nästan lika overkligt som Hollywoodkänslan. Vattnet och kaffet fylls på, tomma tallrikar försvinner – och personalen förutser ofta mina önskemål innan jag ens hinner formulera dem. På min favoritfrukostrestaurang i Stockholm får jag däremot stå i kö, beställa vid kassan och plocka undan själv. Prislappen? Densamma.

Kontrasten väcker frågan: Varför skiljer sig synen på service och arbete så mycket mellan två välutvecklade ekonomier? Kanske finns svaret i hur vi i Sverige värderar och använder arbetskraft. Nyligen besökte jag Arena Idés konferens ”Facken och framtiden”, ledd av bland andra Daniel Lind. Från scenen sammanfattade Lind fackens syn på ingångsjobb: ”Om ingångslönerna är höga används arbetskraften mer effektivt.”

Den uppfattningen är vanlig: jobb ska vara ”produktiva” snarare än ”hitte-på-jobb”. Humankapital anses utnyttjas effektivt om det är dyrt att anställa. Det förutsätter dock – som Lind ofta gör – att kostnaden inte påverkar sysselsättningen negativt. Men där ligger ännu ett grundläggande tankefel: effektivitet handlar inte om att varje arbetstimme ska fyllas det mest kvalificerade arbetet, utan om hur humankapitalet används i ekonomin som helhet.

”Samhällsdebatten om ingångsjobben präglas ofta av moraliserande och högtravande retorik i stället för saklighet.”

Resonemanget krockar med grundläggande nationalekonomisk teori om specialisering och komparativa fördelar. På ett kafé där samma person ska hantera meny, städning, bjudmunk och vatten kommer någon uppgift att lida.

I Sverige beräknas andelen enkla (ingångs)-jobb – med låga eller inga utbildningskrav – till 4,5 procent. I USA är motsvarande siffra 22 procent.

Trots att vi i Sverige ser vår ekonomi som mer ”avancerad” är USA:s BNP per capita både högre och snabbare växande (inflationsjusterat). En förklaring kan vara de enklare jobben: högutbildad arbetskraft frigörs till det den gör bäst, i stället för att plocka undan disken.

Samhällsdebatten om ingångsjobben präglas ofta av moraliserande och högtravande retorik i stället för saklighet. Lågutbildade behöver utbildnings- och arbetsmarknadsinsatser för att ta sig in i en “avancerad ekonomi” som den svenska. Men trots att de möjligheterna erbjuds, är arbetslösheten bland lågutbildade (utan gymnasieexamen) i Sverige dubbelt så hög som i USA.

”I Sverige ser vi tydliga utlåsningseffekter för lågutbildade.”

Fackföreningsrörelsens förhandlingsstrategi har snarare skapat ineffektivitet och sämre utnyttjande av humankapital. I Sverige ser vi tydliga utlåsningseffekter för lågutbildade, och forskning visar att enklare jobb ökar när anställningskostnaderna minskar.

Löneutrymmet hade kunnat användas bättre – till högre löneutveckling snarare än höjda trösklar. Om fler enkla jobb tilläts växa skulle ekonomin bli effektivare. Och även om jag klarar av att plocka undan disken själv hemma i Stockholm, passar jag än så länge på att njuta av Lou Mitchells fluffiga pancakes, utan att behöva tänka på att plocka undan efter mig.