DET SVENSKA SKATTETRYCKET

”När finansministrar blir som lejonet i Trollkarlen från Oz”

Sven-Olov Daunfeldt, chefsekonom Svenskt Näringsliv. Bild: Ulf Börjesson/Ernst Henry Photography AB.

Finansminister Elisabeth Svantesson väljer att inte ta bort skadliga skatter, trots att hon vet att detta är rätt väg framåt. Låt oss hoppas att finansministern, precis som lejonet i Trollkarlen från Oz, till slut finner sitt mod att göra vad som är rätt, skriver Sven-Olov Daunfeldt.

När Anders Borg var finansminister så valde han att inte avskaffa den så kallade värnskatten. I en debattartikel i Svenska Dagbladet skrev jag då att finansminister Anders Borg, likt lejonet i Trollkarlen från Oz, hade tappat modet att göra det som han visste var rätt.

Värnskatten infördes 1995 av regeringen Göran Persson. Den innebar en tillfällig höjning av den högsta marginalskatten med fem procentenheter. Syftet var att höginkomsttagare under tre år skulle hjälpa till att sanera statsfinanserna efter 1990-talskrisen, sedan skulle skatten avskaffas.

Moderaterna kritiserade införandet av värnskatten hårt. De menade att tillfälliga skattehöjningar ofta blir bestående – helt i linje med Milton Friedmans insikt att ”inget är så permanent som en tillfällig politisk åtgärd”.

”Ökad marginalskatt har ett antal mycket oönskade realekonomiska konsekvenser.”

Moderaterna fick rätt – men på ett något oväntat sätt. Det visade sig nämligen att värnskatten blev kvar i 25 år, men att det var en socialdemokratiskt ledd regering som avskaffade den. Värnskatten överlevde därmed i åtta år under den moderatledda alliansregeringen. Och mot bättre vetande skall tilläggas. Den vetenskapliga evidensen var nämligen glasklar redan då; ett borttagande av värnskatten skulle finansiera sig självt. Men rädslan för de politiska konsekvenserna fick regeringen Reinfeldt att avstå.

Nationalekonomisk forskning har visat att en ökad marginalskatt, det vill säga en högre skatt på din senast intjänade krona, har ett antal mycket oönskade realekonomiska konsekvenser. För det första minskar en högre marginalskatt drivkrafterna att arbeta, vilket leder till färre antalet arbetade timmar.

För det andra leder en högre marginalskatt till att fler skatteplanerar, till exempel genom att skifta arbetsinkomster mot kapitalinkomster (som i Sverige har en lägre marginalskatt). För det tredje leder en högre marginalskatt till att incitamenten att utbilda sig minskar, vilket på lång sikt har mycket negativa effekter för tillväxtkraften i ekonomin.

För att ta hänsyn till de statsfinansiella effekterna av förändrade marginalskatter behöver vi beakta dessa beteendeeffekter. När marginalskatten på arbetsinkomster är hög så kan dessa effekter innebära att skatteintäkterna uteblir när marginalskatten höjs, samtidigt som en sänkning av marginalskatten kan finansiera sig självt.

”Regeringen ger med ena handen, men tar samtidigt med andra handen”

I samband med årets höstbudget har skattefrågor återigen hamnat i blickfånget. Och återigen bortser en moderatledd regering från de skadliga realekonomiska effekterna av högre marginalskatter. De inför visserligen ett nytt jobbskatteavdrag, som minskar skatten för låg - och medelinkomsttagare, vilket är bra. Men de väljer att finansiera denna reform genom att inte höja upp brytpunkten för statlig skatt med inflationen. Regeringen ger med ena handen, men tar samtidigt med andra handen.

Konsekvensen blir att betydligt fler ingenjörer kommer att hamna över brytpunkten för statlig skatt nästa år, vilket riskerar att minska antalet personer som väljer att utbilda sig till detta bristyrke. Den största procentuella ökningen av personer som får betala höjd marginalskatt återfinns inom yrkeskategorier som gymnasielärare, maskinoperatörer och installationselektriker.

”Statens skatteintäkter skulle öka om avtrappningen togs bort.”

Enligt finansdepartementets egna beräkningar kommer cirka 330 000 fler personer få en höjd marginalskatt när brytpunkten inte höjs, det vill säga skatten på deras sist intjänade kronor kommer att öka med 20 procentenheter.

Regeringen väljer dessutom att inte ta bort avtrappningen av jobbskatteavdraget, något som de tidigare aviserat att de skulle göra. Avtrappningen infördes 2016 av regeringen Löfven. Den innebär att jobbskatteavdraget trappas av för personer som har en månadsinkomst över 59 238 kronor i månaden, vilket ökar deras marginalskatt med 3 procentenheter.

Riksrevisionen i en granskningsrapport visat att avtrappningen av jobbskatteavdraget har lett till mycket negativa beteendeeffekter. Om avtrappningen avskaffades skulle de individer som berörs i högre utsträckning arbeta fler timmar, tacka ja till en befordran, utbilda sig och byta arbetsort.

Enligt beräkningar av professor Lennart Flood skulle detta öka arbetsinkomsterna, de inbetalda arbetsgivaravgifterna och momsintäkterna. Sammantaget är effekterna så stora att statens skatteintäkter skulle öka om avtrappningen togs bort.

”Finansminister Elisabeth Svantesson gör nu en Anders Borg.”

Men det verkar inte finnas någon vilja i Sveriges riksdag att ta bort skatter som har så negativa beteendeeffekter att ett avskaffande är helt självfinansierande, eller till och med ökar statens skatteintäkter. Detta är häpnadsväckande eftersom politiker i en sådan situation inte behöver göra någon avvägning mellan effektivitet och rättvisa. Utfallet innebär nämligen att vissa personer kommer få det bättre, utan att någon annan får det sämre.

Finansminister Elisabeth Svantesson gör nu en Anders Borg. Hon väljer att inte ta bort skadliga skatter, trots att hon vet att detta är rätt väg framåt. Låt oss hoppas att finansministern, precis som lejonet i Trollkarlen från Oz, till slut finner sitt mod att göra vad som är rätt. Tillväxthämmande skatter bör nämligen avskaffas – oavsett vilken inkomstgrupp som gynnas.