RÄNTAN OCH INFLATIONEN

”Inte ’allas’ ansvar att stävja inflationen”

Sverige har hög inflation. Men vem har huvudansvaret för att prisutvecklingen ska dämpas? Alla måste hjälpas åt, sägs det ofta. Men uppgiften ligger i första hand på Riksbanken, inte på näringslivet eller på facket, skriver Johan Schück.

Riksbanken har som främsta uppgift att verka för stabila priser, utöver att upprätthålla finansiell stabilitet. Inflationsmålet på 2,0 procent gäller penningpolitiken, även om regeringen vill dra åt samma håll.

Näringslivet och löntagarna har däremot andra mål. Företagen vill gå med största möjliga vinst och facket vill höja sina medlemmars reallöner. Detta kräver, i båda fallen, att inflationen är låg, men det är ändå främst Riksbanken som ska ordna det.

Företagen har ett intresse av att höja priserna, ifall detta får deras vinster att stiga. Det gäller förstås särskilt om deras kostnader har gått uppåt, vilket leder till pressade marginaler. Men det finns också andra skäl som att man vill öka lönsamheten.

Politiker vill dessutom inte gärna ta ansvar för att arbetslösheten stiger. Av det skälet har de delegerat bort ansvaret till en Riksbank som leds av höga tjänstemän.

Det betyder inte alls att företag jämt vill driva upp priserna, eftersom det ju skulle betyda att kunderna skräms i väg. Många gånger går det inte ens att kompensera ökade kostnader genom egna prisökningar, utan företagen får i stället får försöka rationalisera verksamheten.

Löntagarna vill ha höjda reallöner. Ingen vill tillhöra en förlorande grupp, utan alla vill självfallet bli vinnare. Följden blir då lätt att inflationen pressas upp, om inte arbetsgivarna håller emot. Men de anställda är också restriktiva, eftersom de vill behålla sina jobb och inte bli arbetslösa.

Därför finns det en gräns för hur långt som facket försöker driva sina lönekrav. Men det är Riksbankens hot om åtstramande räntehöjning som ändå verkar tydligast avskräckande. Att inflationsmålet hålls är viktigt för löntagarna, men de kan inte ta det fulla ansvaret för att så faktiskt också sker.

Regeringen vill, liksom Riksbanken, hålla ner inflationen. Men den har också andra mål för sin finanspolitik, såsom att undvika alltför djupa konjunkturnedgångar. De kompensationer som staten för tillfället betalar för höga elpriser visar dessutom att man gärna vill hålla svenskarna någorlunda nöjda.

För en regering är ett överordnat mål att bli omvald i nästa val, även om det ännu är långt dit och nuvarande opinionssiffror pekar åt ett annat håll. Men medan Riksbanken kan göra allt för att bekämpa inflationen, så kan politiker inte gå lika långt utan att det riskerar att straffa sig.

I Sverige, liksom i många andra länder, finns dåliga erfarenheter av att regeringar och arbetsmarknadens parter gemensamt försöker hålla tillbaka inflationen. Det brukar inte lyckas, om följden blir att företagens vinster pressas ner och löntagarnas reallöner sjunker.

Politiker vill dessutom inte gärna ta ansvar för att arbetslösheten stiger. Av det skälet har de delegerat bort ansvaret till en Riksbank som leds av höga tjänstemän. Arbetsmarknadens parter tycker i grunden också att det är en bra ordning, även om de klagar på höjda räntor.

Det här betyder förstås inte att Riksbanken alltid gör rätt. Hela tiden råder det stor osäkerhet, där frågor får svar långt senare. Ofta rör det sig om svåra avvägningar, där det är ständig risk att svåra beslut fattas alltför sent. Mot detta står man ska uppträda förutsebart och konsekvent.

Kritiken mot nuvarande ordning är ofta högljudd och den har också poänger. Men det är svårt att hitta ett system som står bättre emot inflation och vid behov, som för närvarande, kan visa vägen tillbaka.