ELKRISEN

Här är misstagen som slarvade bort Sveriges elreserv – sista livlinan borta: ”Visste inte”

Det började med en skrivbordsberäkning och slutade med att Sverige står utan effektreserv i vinter. TN går igenom hur samspelet mellan myndigheter, regering och EU utraderade Sveriges sista livlina. ”Behovet kommer att öka”, säger Nicklas Damsgaard, chefsstrateg på Svenska kraftnät.

I vinter kommer Sverige att sakna en strategisk reserv under de kallaste vinterdagarna – ett misslyckande som blottar en rad brister i hur myndigheter, regering och EU samordnat arbetet.

Det handlar visserligen inte om någon ovilja, utan om hur en teknisk beräkning från Energimarknadsinspektionen (Ei) blev en central del när EU beslutade om storleken på Sveriges statsstöd.

Misslyckad upphandling

När Svenska kraftnät under sensommaren försökte upphandla den nya strategiska reserven inför vintermånaderna kom bara tre anbud in – samtliga långt över det takpris som EU satt för Sverige. Ingen av leverantörerna kunde därför accepteras.

”Nu med facit i hand av den avbrutna upphandlingen är det uppenbart att regelverket gör det i princip omöjligt att upphandla en strategisk reserv, inte bara till denna vinter utan även kommande vintrar”, sa Malin Stridh, avdelningschef Elmarknad, Svenska kraftnät då.

”Det är mycket allvarligt, effektreserven har varit vår sista livlina och fyller fortfarande en viktig funktion för vår försörjningstrygghet. Vi kommer att ha ett svagare elsystem inför vintern”, konstaterade analytikern Christian Holtz i Tidningen Energi.

Hushållens flexibilitet blev normen

Men hur kunde det bli så här?

Vi får gå tillbaka några år till när Energimarknadsinspektionen (Ei) på uppdrag av regeringen tog fram den svenska tillförlitlighetsnormen – det mått som anger hur stor risk för effektbrist som är samhällsekonomiskt rimlig.

Det hela är tekniskt – men förenklat bygger tillförlitlighetsnormen på två värden: VOLL (Value Of Lost Load), som är en uppskattning av vad kunder är villiga att betala för att undvika strömavbrott, samt CONE (Cost of New Entry), som anger vad det kostar att tillföra ny produktionskapacitet.

Resultatet ska visa hur mycket elbrist Sverige kan acceptera per år.

När Ei räknade ut den svenska tillförlitlighetsnormen följde man EU:s metodik: varje land måste ta fram så kallade referensteknologier – olika resurser som representerar den billigaste och mest realistiska lösningen för att hantera den teoretiska effektbristen.

För att avgöra hur mycket ny elkapacitet Sverige behöver görs beräkningar av det så kallade kapacitetsbehovet – alltså hur mycket effekt som saknas under de mest ansträngda timmarna.

Enligt Svenska kraftnäts senaste analys handlar det om cirka 2 700 megawatt. För att täcka det behovet utgår modellen först från att elbilar och andra lätta fordon kan bidra med omkring 1 100 MW genom smart laddning.

Därefter räknas ytterligare 2 500 MW från hushållens uppvärmning, där man antar att människor frivilligt minskar sin elanvändning när elen blir dyr.

Det antagandet gjorde att just hushållens efterfrågeflexibilitet blev den teknik som satte priset i den svenska tillförlitlighetsnormen – trots att den i praktiken är i princip omöjlig att upphandla som reserv.

– Det är hushållens möjlighet att vara flexibla som blir den referensteknik som behövs för att nå den behövda kapaciteten i vår beräkning för den svenska tillförlitlighetsnormen, säger Jens Lundgren, biträdande chefekonom på Energimarknadsinspektionen.

– Resultatet är ingenting som vi har kommit på själva. Vi har utgått från EU:s metodik och tagit fram underlaget, men det är regeringen som har beslutat om normen, fortsätter han.

EU:s logik – och konsekvensen

Eftersom hushållens flexibilitet mer eller mindre är kostnadsfri landade Ei:s beräkning i ett mycket lågt CONE-värde – cirka 120 000 kronor per megawatt och år – och en tillförlitlighetsnorm på en timme per år.

Det vill säga: Sverige skulle bara acceptera risk för elbrist en timme per år.

– Logiken är att om det kostar lite att få in nya resurser (hushållens flexibilitet reds. anm.) är det värt att reducera risken väldigt mycket. Därför fick vi en tillförlitlighetsnorm på bara en timme, säger Nicklas Damsgaard, chefsstrateg på Svenska kraftnät.

Här ska det understrykas att när normen säger ”högst en timme per år”, betyder det inte att Sverige faktiskt kommer ha en timmes elavbrott varje år, utan att man i genomsnitt accepterar en statistisk sannolikhet för att en timme per år ska vara en situation då efterfrågan på effekt inte kan mötas fullt ut.

När Karlshamnsverket blev historia

Men det ingen räknade med var att Ei:s uträkning för tillförlitlighetsnormen sedan skulle bli central i EU:s beslut för det svenska statsstödet och möjligheten att upphandla en ny strategisk effektreserv.

När den gamla lagen om effektreserv löpte ut våren 2025 var Sverige tvunget att följa EU:s elmarknadsförordning (2019/943). Den förbjuder nationella effektreserver utan godkänt statsstöd, eftersom de anses snedvrida konkurrensen. Därför kunde Sverige inte längre förlänga kontraktet med det oljeeldade Karlshamnsverket – den förra effektreserven.

Den tidigare ordningen med långsiktiga kontrakt ersattes av ett strikt, marknadsbaserat system – med EU-godkända pristak.

EU satte pristaket utifrån Ei:s teoretiska modell

Svenska kraftnät påbörjade upphandlingen av en strategisk reserv i april 2025 och uppmanade leverantörer att komma in med sina bud.

Vad varken Svenska kraftnät eller Ei visste var att EU valde att sätta Sveriges pristak (mått för kostnadseffektivitet reds anm) för statsstödet utifrån den tillförlitlighetsnorm som Ei tagit fram.

Därmed tolkade EU att Sverige redan har ett robust elsystem och därför inte behöver någon större strategisk reserv.

– Ja, det är logiken i det här. Vi har satt en tillförlitlighetsnorm som är väldigt strikt. Eftersom normen är satt utifrån en billig teknik blev det också det som hamnade i EU:s beslut om nivån på statsstödet, säger Nicklas Damsgaard.

På Ei kände man inte till att deras uträkning av tillförlitlighetsnormen skulle användas av EU för att sätta ett pristak för upphandlingen av Sveriges strategiska reserv.

– Vi har gjort vårt jobb enligt det regelverk vi har att följa, och visste inte att resultatet skulle användas av EU för att räkna ut nivån på det svenska statsstödet på det här sättet, säger Jens Lundgren.

Han påpekar att Ei inte heller har mandat att ändra metodiken, eftersom den är fastställd av ACER, EU:s energitillsynsmyndighet.

Svenska kraftnät: ”Vi försöker upphandla något som redan räknats in”

Nicklas Damsgaard påpekar att måttet hushållens flexibilitet redan är inräknat i de modeller som Svenska kraftnät använder för sina tillräcklighetsanalyser.

– Mycket av den kapaciteten är redan nyttjad, säger han, och varnar för att Sverige i praktiken försöker upphandla något som redan är medräknat i marknaden – en form av dubbelräkning som gör reserven teoretisk snarare än reell.

När Svenska kraftnät påbörjade upphandlingen av den strategiska reserven i augusti 2025 hade sex aktörer kvalificerat sig, men bara tre – samtliga med produktionsresurser – lämnade anbud.

Alla låg dock långt över EU:s satta takpris för Sverige.

– Vi såg tidigt att det skulle bli svårt eftersom priset är satt utifrån hushållens flexibilitet och inte kostnaden för faktisk produktionskapacitet, säger Nicklas Damsgaard.

Hur ser Svenska kraftnät på EU:s syn att hushållens efterfrågeflexibilitet ska räcka?

– Det finns en betydande efterfrågeflexibilitet, absolut. Men den typen av flexibilitet är svår att få in som en strategisk reserv. Hushållen kommer ju att ha reagerat på priset långt innan en reserv måste aktiveras, konstaterar Nicklas Damsgaard.

Kände Svenska kraftnät till att EU skulle utgå ifrån Ei:s framtagning av tillförlitlighetsnormen?

– Förhandlingarna skedde mellan Regeringskansliet och EU, och även om vi bistod regeringen visste vi inte att man skulle landa på den här nivån. Det fanns inte heller så mycket för oss att göra än att lägga kraft på att fullfölja anbudsprocessen för den strategiska reserven. Det var ont om tid, säger Nicklas Damsgaard.

Behovet av en reserv kvarstår

Nicklas Damsgaard betonar att Svenska kraftnät fortfarande ser ett behov av en strategisk reserv.

– För den kommande vintern ser det i och för sig bra ut och risken för effektbrist är låg. Men vi ser absolut ett behov på sikt. En strategisk reserv är en extra försäkring för sådant som är osannolikt, men som ändå kan hända, och det behovet kommer att öka i takt med att elförbrukningen växer.

Jakten på en strategisk reserv inför den kommande vinter går vidare.

Den 11 november uppgav Svenska kraftnät i ett pressmeddelande att man inte gett upp, och att det pågår ett arbete med att försöka upphandla en ny strategisk reserv inför vintern.

– Vi kommer inte att kunna upphandla de 800 MW som vi har mandat på, men vi ser att det finns vissa möjligheter att upphandla delar av den inom det ramverk vi fått av EU, säger Niclas Damsgaard.