”Risker vi lever med – och de vi pratar mest om”

Vi oroar oss mer för de osynliga riskerna i kemikalier än för de påtagliga riskerna i vardagen. Men båda finns där, varje dag. Skillnaden är att den ena typen av risker är hanterade inom strikta regelverk, medan den andra ofta beror på våra egna val, skriver Kristina Neimert Carne.

Vaknade inte av väckarklockan. Sen till jobbet just idag när det är ett jätteviktigt möte direkt på morgonen. Kaosartat hemma, och frukosten stryker förstås med. Då kanske en kaffe och snus får räcka. Full fart mot jobbet med bilen. Svårt att inte köra för fort och ligga för nära bilen framför. Raska steg ner för trappan med famnen full av träningsväska, dator och lunchlåda. Känns det igen?

Varje dag utsätter vi oss för risker − i hemmet, trafiken, i trapphuset med händerna fulla. Och i det vi stoppar i oss som tobak, alkohol och osund mat. Det här är konkreta och välkända risker. Ändå är det ofta andra risker som får störst utrymme i medier och debatt – nämligen kemikalierisker.

”Forskning visar att vi ofta överskattar risker inom områden där vi har liten kunskap.”

Kemikalier är osynliga och kan finnas överallt, och för de som inte är experter är det svårt att bedöma hur stor risken att skadas egentligen är. Forskning visar att vi ofta överskattar risker inom områden där vi har liten kunskap. Ju mindre vi förstår, desto större verkar riskerna vara, även när fakta säger något annat. Det är därför vi ofta är mer rädda för kemikalier än för att drabbas av en allvarlig bilolycka. Detta blir en slags försiktighetsparadox.

Riskreglering brukar delas in i tre delar. Den första delen är riskbedömningen. Här använder man vetenskapliga data för att bedöma hur stor en risk är, vilka osäkerheter som finns och vad den kan leda till. I nästa steg gör man en riskhantering. Det innebär att man bestämmer om och hur man ska hantera risken som man identifierade i det första steget. Här måste man göra avvägningar mellan målkonflikter, och det finns inte ett sätt som är rätt, utan det här är ett genuint politiskt hantverk. Den tredje delen handlar om riskkommunikationen.

”Resultatet blir att målkonflikter inte synliggörs och att allmänheten inte har någon tydlig aktör att hålla ansvarig för besluten.”

Det är här journalister och kommunikatörer har ett stort ansvar att förklara hur risker hanteras. Den delen är viktig, både för att granska de makthavare som väljer väg i riskhanteringen och för att skapa förtroende hos allmänheten för att risker faktiskt hanteras och regleras på rätt sätt.

Tyvärr blir det allt vanligare att riskregleringen inte fungerar så som det är tänkt. Det första problemet är att politiken allt för ofta lämnar över riskhanteringen till den myndighet eller det expertorgan som även gör riskbedömningen. Resultatet blir att målkonflikter inte synliggörs och att allmänheten inte har någon tydlig aktör att hålla ansvarig för besluten. Vi såg det under pandemin, när Folkhälsomyndigheten fick hela ansvaret för att staka ut den svenska strategin. Och vi ser det idag, när Kemikalieinspektionen mer eller mindre oemotsagd får definiera hur kemikalierisker ska hanteras.

Nästa problem uppstår när man i riskkommunikationen inte lyckas förklara de komplexa avvägningarna mellan olika risker och vetenskapliga osäkerheter på ett sätt som allmänheten kan ta till sig. Det blir lätt en ond cirkel: allmänhetens oro väcker medial uppmärksamhet, det leder till ytterligare förenklad rapportering, vilket i sin tur ger en felaktig bild av vilka risker som faktiskt finns och hur de hanteras. Politiker, som ytterst lyssnar till sina väljare, tenderar då att lägga större vikt vid opinionen än vid experternas riskbedömningar. Och eftersom opinionen är dålig på att bedöma kemikalierisker blir riskhanteringen felriktad.

”Det är värt att fundera över vilka risker som egentligen är störst.”

När riskregleringen brister i alla steg hamnar vi i läget där etanolen inte får hällas på bilen, men den kan fortsätta att drickas. Man tar i med hårdhandskarna mot cancerframkallande ämnen som används under strikt kontrollerade former i slutna industriella processer, men glömmer bort att samma typer av ämnen sprids rakt ut i inomhusluften när vi tänder en mysig brasa en höstkväll.

Vi oroar oss mer för de osynliga riskerna i kemikalier än för de påtagliga riskerna i vardagen. Men båda finns där, varje dag. Skillnaden är att den ena typen av risker är hanterade inom strikta regelverk, medan den andra ofta beror på våra egna val. Så nästa gång vi tänder brasan eller tar trappan med famnen full kanske det är värt att fundera över vilka risker som egentligen är störst – och vem som har ansvaret för att hantera dem.