”Veterinärbrist löses inte av prisregleringar”

Politiken kan påverka veterinärkostnader, men inte genom regleringar. Det skriver krönikören Ulla Hamilton.

Det finns en växande diskussion om veterinärkostnader och som vanligt höjs röster för att politikerna ska agera och reglera priserna. Ett populistiskt krav som inte löser grundproblemet. Det som politiken däremot kan påverka är antalet utbildningsplatser till veterinär och djursjukvårdare.

Det är ingen kvick fix men en viktig orsak till läget eftersom det råder stor brist på veterinärer och djursjukvårdare i Sverige och har så gjort under en lång tid. Det är bara Sveriges Lantbruksuniversitet, SLU i Uppsala, som utbildar och antalet sökande till de ca 120 platserna på veterinärutbildningen är över 900. Riksdagen beslutade 2020 om att utöka antalet platser men utökningen tar tid och det handlar en ökning med ca 50 platser på veterinärutbildningen.

”Svenska studenter söker sig utomlands.”

Situationen innebär att vi idag är beroende av att veterinärer med utländsk examen söker sig till Sverige. Enligt Jordbruksverket är drygt hälften av de veterinärlegitimationer som utfärdas varje år, till personer som har utbildat sig i andra länder. Det handlar i stor utsträckning om veterinärutbildningar inom EU, som i princip godkänns av den svenska myndigheten, samt några från tredje land.

Svenska studenter, som inte kommer in på de fåtal utbildningsplatser som erbjuds av SLU, söker sig utomlands för att få sin veterinärexamen vid de lärosäten som erbjuder engelskspråkig veterinärutbildning. Visserligen kan svenska studenter få studielån när de studerar utomlands, men dessa utbildningar kostar dessutom i form av terminsavgifter. En veterinärutbildning i Ungern kostar t ex ca 12 500 Euro/år, i Lettland och Litauen mellan 9200 och 10 700 Euro.

Bristen på veterinärer i Sverige innebär kanske ingen större risk för att betala dessa avgifter, med en bra examen är anställningen oftast inget problem. Men situationen innebär att staten mer eller mindre medvetet räknar med att den bristande förmåga som Sverige har när det gäller att tillgodose behovet av veterinärer, ska lösas genom att studenter betalar för sin utbildning utomlands och att utländska lärosäten tar emot svenska studenter.

”Det kan tyckas vara enkla lösningar på problemet men inget kunde vara mer fel.”

Veterinärutbildningen i Köpenhamn har länge varit populär för svenskar, men danskarna har nu tröttnat på att finansiera veterinärutbildningar för svenska studenter (som är gratis) när dessa åker till Sverige för att jobba när de är klara.

Men en brist borde väl den kunna åtgärdas genom att flera platser tillkommer, antingen vid SLU eller genom privata aktörer som kan tänka sig att investera i ett privat lärosäte, om staten inte vill bygga ut SLU ytterligare. En tredje variant kan vara att ett utländskt lärosäte som har veterinärutbildning, etablerar en filial i Sverige. Det kan tyckas vara enkla lösningar på problemet men inget kunde vara mer fel.

Det svenska regelverket när det gäller att etablera en ny akademisk utbildning som t ex veterinärutbildning, är verkligen ett moment 22. Att etablera en ny utbildning är en omfattande investering eftersom det krävs att den potentiella aktören kan visa att det bl a finns en hel forskningsmiljö - innan man vet om verksamheten kan startas och få intäkter. Vem vill göra en så omfattande investering innan man vet att utbildningen kan bli verklighet?

”Lösningen ligger inte i prisregleringar.”

Exemplet att ett utländsk lärosäte etablerar en filial i Sverige och studenterna därmed får en utländsk examen är också i princip omöjligt pga att osäkerheten när det gäller hur CSN ser på studielån för svenska studenter i det fallet är stor. Utan studielån inga studenter.

Dessa tre olika varianter skulle kunna vara vägar för att åtgärda veterinärbristerna. Efter att ha studerat det svenska regelverket måste jag konstatera ett förutsättningarna för att komma fram på någon av dessa tre vägar i princip innebär ett moment 22.

När det gäller bristen på djursjukvårdare kan den inte lösas med hjälp av utlandsrekrytering eftersom Sverige har en längre utbildning än andra länder inom detta yrke. Det innebär att de som har en utländsk djurvårdarutbildning måste komplettera sin utbildning för att få jobba som djursjukvårdare i Sverige.

Så frågan är komplext. Lösningen ligger inte i prisregleringar. Det handlar om att lösa en bristsituation på arbetsmarknaden, och det handlar inte bara om veterinärkliniker utan också om andra områden där veterinärkompetens behövs. Och här kan politiken påverka genom att förbättra förutsättningarna för att öka antalet utbildningsplatser.