BREXIT

”Spikrakt nedåt” – brittisk ånger om brexit

Tio år har gått sedan Storbritannien bestämde sig för att vinka adjö till EU.

Nu svider det – till och med där nästan alla röstade för brexit.

– Vi sköt oss själva i foten, säger väljare i Wigan.

När 1984-författaren George Orwell en gång i tiden skulle beskriva fattig-England tog han avstamp i gruvarbetarnas umbäranden i nordväst.

“Vägen till Wigan Pier” från 1937 blev en klassiker och skapade ironiskt nog också en turistattraktion när smarta entreprenörer 50 år senare förvandlade fattigområdet vid kanalen mellan Leeds och Liverpool till ett nöjesdistrikt.

Lika dräpande ironiskt är läget i dag, när uteliggare och narkomaner har tagit över där pubar och nattklubbar har lagt ner.

Den brittiska ekonomin mår inte bra. Och de invånare som TT pratar med på gatan i Wigan vet vad de ska skylla på.

– Allt har gått spikrakt nedåt sedan vi lämnade EU, suckar Amy.

– Vi sköt oss själva i foten, konstaterar Jeremy.

”Enorma problem”

Exakta siffror är inte lätta att räkna ut, men olika undersökningar pekar exempelvis på en minskad bnp på 6-8 procent, 4 procents nedgång i produktiviteten och 15 procent minus för handeln.

Handelsminister Chris Bryant från socialdemokratiska Labour längtar tillbaka.

– Jag hoppas att vi i under min livstid kommer att välkomnas tillbaka till hjärtat av Europa som medlemmar av EU. Brexit har skapat enorma problem för Storbritanniens ekonomi, sade han till nyhetsbyrån AFP vid ett besök i EU-parlamentet i maj.

Men att bara komma tillbaka är inte enkelt. Inte ens Bryants egen regering vågar öppet förorda ett “brejoin” – ett återinträde.

Nystart med EU

Att tala positivt om EU är fortfarande känsligt, efter åratal av brittisk kritik mot Bryssel. Labourregeringen har ändå dragit i gång vad man kallar för en ”nystart” i relationerna till EU, med förhandlingar om allt från livsmedelsregler och utsläppshandel till AI-utveckling och universitetsutbyten.

Det går dock långt ifrån friktionsfritt. Ett planerat toppmöte mellan premiärminister Keir Starmer och EU-topparna Ursula von der Leyen och António Costa har stadigt skjutits upp under våren och riskerar nu att få dröja ända fram till i höst.

Det beror inte minst på osäkerheten just nu kring den hårt pressade Starmer och hans position och framtid. Men också på oenighet om hur många europeiska studenter som kan accepteras i Storbritannien och vice versa.

Medvind för Farage

Mätningar under våren visar att runt 60 procent av de tillfrågade i Storbritannien i dag skulle rösta för att stanna i EU. Samtidigt är det ändå ärkebrexitören Nigel Farage och hans Reformparti som har mest medvind i opinionen för tillfället.

Invandringsfrågan är fortsatt lika het som för tio år sedan. Då pekade Farage och andra ut EU som ansvarigt för alla problem som hade med migranter, flyktingar och gästarbetare att göra. Att Storbritannien sedan dess lämnat unionen hindrar inte politiker och debattörer från att fortsatt skylla problemen på inflöde från EU-länder över Engelska kanalen eller landgränsen till Irland.

Bara de senaste veckorna har uppmärksammade våldsbrott från förövare med utländskt ursprung i Southampton och Belfast lett till omfattande kravaller.

Spricker landet?

EU-frågan lär fortsättningsvis ha politisk sprängkraft i Storbritannien i många år – med potential att skaka hela statsbildningen.

Landsdelarna Skottland, Wales och Nordirland leds just nu alla tre av partier som vill bryta sig loss från London och ta sig tillbaka till EU.

Så som valsystemet ser ut, där det räcker med att vara störst i varje valkrets, snarare än att ha någon total majoritet, kan samtidigt England vara på väg åt andra hållet och driva fram en än mer nationalistisk anti-EU-regering under Farage efter nästa val, senast 2029.

Skottland trycker redan på för att få folkomrösta om självständighet ännu en gång.

– Vi måste ena oss i Skottland för att garantera att vårt parlament är Farage-skyddat fullt ut. Det innebär att före 2029 kunna besluta om vår konstitutionella framtid, utan att Farage kan blockera oss, sade regionale regeringschefen John Swinney i ett framträdande efter lokalvalen i början av maj.

”Generande”

I Wigan röstade mer än 60 procent för att lämna EU i folkomröstningen 2016. Här suckas nu tungt över isolering och sämre möjligheter att resa och arbeta i andra länder.

– Och vårt rykte i andra länder har försämrats. Nu klumpas vi ihop med amerikanerna, säger Amy, som ändå hoppas på en omsvängning och ett återinträde till EU i sinom tid.

Ethan och Jeremy, på väg hem från den lokala högskolan, är inte lika hoppfulla.

– Troligen inte. Jag tror att det skulle vara för generande att göra en u-sväng, säger Ethan.