DEBATTEN OM UPPHANDLINGARNA

Ny trend: Myndigheter snuvar företagen på äganderätten

Myndigheter kräver nästan alltid samtliga immaterialrättigheter från företag vid upphandlingar. En ny bok vill höja den juridiska kunskapsnivån hos både myndigheter och näringslivet. ”Vi visste att det var illa men inte att det var så här illa”, säger Christina Wainikka, en av författarna, till TN.

Om en kommun anlitar en arkitekt för att göra en tillgänglighetsanpassning, kommer arkitekten förmodligen att göra något som omfattas av upphovsrättsligt skydd. Om arkitekten äger rättigheterna till sin lösning kan ju denne sälja lösningen till andra kommuner eller utomlands enligt sund marknadsekonomisk modell. En självklarhet kan tyckas.

Men en ny bok, ”Immaterialrätt i offentlig upphandling”, visar att det har en utvecklats en praxis i Sverige där myndigheter, framför allt kommuner och regioner, istället kräver att få äga immaterialrättigheterna. Ellen Hausel Heldahl, jurist och expert på offentlig upphandling, och Christina Wainikka, docent i civilrätt och policyexpert för immaterialrätt, på Svenskt Näringsliv, har kartlagt offentliga upphandlingar.

Uppstår en inlåsningseffekt

De har undersökt 197 slumpvist utvalda upphandlingsdokument som svenska myndigheter upprättat och där immaterialrätter ingår. Resultatet är att i nästan alla fall, 93,9 procent, så kräver myndigheterna samtliga immaterialrättigheter.

– Vi visste att det var illa men inte att det var så här illa, säger Christina Wainikka.

Konsekvenserna av att myndigheter förvärvar alla rättigheterna blir att arkitekten i exemplet ovan inte kan använda sin lösning och tvingas göra en ny lösning till nästa kommun. Arkitekten kan alltså inte tjäna mer pengar på sin skapelse och eftersom en kommun inte får ägna sig åt affärsverksamhet kan tjänsten överhuvudtaget inte säljas vidare.

– På det viset uppstår en inlåsningseffekt. Det innebär att man måste uppfinna hjulet igen och det är så korkat, säger Christina Wainikka.

Ellen Hausel Heldahl liknar situationen vid att någon vill köpa en Volvo men samtidigt kräver äganderätten över hela fabriken.

– Myndigheterna borde istället be att få nyttjanderätten, det vill säga rätten att använda men inte äga tjänsten, säger hon.

Ett slöseri med offentliga medel

Andra konsekvenser som kan uppstå är att företag som verkligen läser igenom upphandlingsdokumenten noga antingen kommer att sätta ett pris även för rättigheterna, vilket ger skattebetalarna en högre nota, eller också avstår företagen helt från att gå in i upphandlingarna för att de inte vill bli av med sina rättigheter. Bokförfattarna menar att det är ett slöseri med offentliga medel och att det lägger en våt filt över näringslivets kreativitet. Marknaden för offentliga upphandlingar är värd 800 miljarder kronor årligen.

Ellen Hausel Heldahl förklarar att den olyckliga praxisen uppstått främst på grund av sviktande juridiska kunskaper hos myndigheterna.

– Det är kompetensbrist som orsakat detta och den finns framför allt hos kommuner och regioner. De kan inte immaterialrätt och förstår inte konsekvenserna av att kräva äganderätten, säger hon.

Christina Wainikka fyller i:

– De som jobbar med upphandling förstår inte hur immaterialrätt fungerar och de som jobbar med immaterialrätt förstår inte hur upphandling fungerar. Det handlar om två världar som inte möts. Effekten blir dessa 93,9 procent. Det är därför vi skrivit den här boken, säger hon.

Författarna uppger att syftet med boken är att utbilda upphandlare hos myndigheterna och att ge företagen extra juridiskt stöd.

– Konsulter, företag och myndigheter kan lära sig mer så att det skapas en bättre marknad. Vi vill att innovationskraften ska stärkas i det svenska näringslivet, säger Ellen Hausel Heldahl och Christina Wainikka till TN.