BOMARKNADEN

”Hur kunde Kiruna riva fullt fungerande bostäder?”

Bostadsbristen är ett problem för det norrländska tillväxtundret. Det räcker inte med att bara erbjuda jobb, för att locka arbetskraft behövs det bostäder. Därför är det så märkligt att kommuner kunnat riva lägenheter medan bostadsbristen brett ut sig. Det skriver ekonomen Sven-Olov Daunfeldt.

När jag växte upp i Kiruna på 1970 – och 80-talet kännetecknades staden av stagnation och utflyttning. Arbetsförmedlingen kallade vi för resebyrån. På en vägg i centrala Kiruna hade någon med vita versaler och fem utropstecken sprayat: KIRUNA DÖR…SLÅSS!!!!!

Idag är det annorlunda. Kiruna är en drivande del av det norrländska tillväxtundret. Det statliga gruvbolaget LKAB redovisade ett rörelseresultat på hela 26,9 miljarder kronor under 2021. Och massiva investeringar planeras nu för att kunna producera världens första fossilfria stål tillsammans med SSAB och Vattenfall.

För någon som planerar att flytta till Kiruna är det nämligen nästan omöjligt att få tag i en lägenhet att hyra eller köpa.

Desto djupare som LKAB har sökt efter den värdefulla malmen i berget Kiirunavaara, desto mer har malmkroppen letat sig in under staden. Till slut blev det oundvikligt att stora delar av staden behövde flyttas, ett världsunikt projekt som också har lett till massvis med nya investeringar och arbetstillfällen.

Men precis som andra tillväxtorter i Norrland är det svårt att attrahera arbetstagare till Kiruna. Konsekvensen är att kommunen går miste om skatteintäkter och utvecklingsmöjligheter, samtidigt som företagens kostnader ökar när personal regelbundet behöver flygas in och ut från staden.

En av de viktigaste orsakerna till detta kompetensförsörjningsproblem är bostadsbristen. För någon som planerar att flytta till Kiruna är det nämligen nästan omöjligt att få tag i en lägenhet att hyra eller köpa. Det surrealistiska är dock att det för inte så länge sedan, oberoende av stadsflytten, revs cirka 600 lägenheter i staden.

Bakgrunden är att det i slutet av 1980-talet var bostadsbrist runt om i landet och att kommuner såg chansen att använda sig av statliga subventioner för att bygga bort köerna. Men 90-tals krisen ledde till att det blev svårt att hitta hyresgäster till alla nya lägenheter. På en fri marknad hade det kommunala fastighetsbolaget tvingats att sänka hyrorna för att få fler hyresgäster, alternativt sälja fastigheterna till en privat fastighetsägare. Hyresregleringen gav dock de kommunala beslutsfattarna en annan valmöjlighet, nämligen att minska antalet vakanser genom att riva fullt fungerande lägenheter!

I avsaknaden av en fri marknad kommer en hyresreglering leda till för låga hyror i attraktiva områden men också till för höga hyror i mindre attraktiva lägen.

En ny myndighet – med det snärtiga namnet Bostadsdelegationen – hade inrättats. Under perioden 2001–2004 betalade de ut 52 miljoner till Kiruna kommun för att riva 600 lägenheter, trots att endast 345 lägenheter hos Kirunabostäder var outhyrda år 2000. Den absurda konsekvensen blev att Kirunabostäder, och andra kommunala fastighetsbolag runt om i Sverige, fick statligt stöd för att riva fastigheter som de tio år tidigare hade fått subventioner av staten för att bygga.

Men det är svårt för politiker att korrekt prognostisera den framtida utvecklingen, speciellt i en stad som Kiruna där utvecklingen är tätt sammankopplad med ständigt varierande järnmalmspriser. När rivningarna påbörjades såg det redan mycket ljusare ut. De kommunala beslutsfattarna kunde dock inte motstå frestelsen att ta emot skattebetalarnas pengar för att säkerställa så få vakanser som möjligt i det kommunala bostadsbeståndet.

I avsaknaden av en fri marknad kommer en hyresreglering leda till för låga hyror i attraktiva områden (med köer, svartkontrakt och bristande underhåll som följd), men också till för höga hyror i mindre attraktiva lägen (med vakanser och rivningar som följd). Professor Assar Lindbeck hade således goda skäl när han sa att hyreskontroll är den hittills mest effektiva kända tekniken för att förstöra en stad, med undantag för bombning.

Kirunas nya centrum har nyligen invigts med pompa och ståt. Det är osannolikt att någon kommer att spraya KIRUNA DÖR…SLÅSS!!! på en tegelvägg i det nya centrumet. Men vi kan konstatera är att Kiruna skulle ha haft fler invånare och bättre framtidsutsikter om beslutsfattarna inte hade valt att ta emot skattebetalarnas pengar för att riva fullt fungerade fastigheter.

Om krönikören

Sven-Olov Daunfeldt är är professor i nationalekonomi och chefsekonom på Svenskt Näringsliv.