DET SVENSKA SKATTETRYCKET

”Förslag om förmögenhetsskatt ett slag i luften”

I Sveriges närliggande länder har förmögenhetsskatter visat sig problematiska, skriver krönikören Johan Schück.

Ska Sverige införa en särskild förmögenhetsskatt för miljardärer? Ja, det anser den franske ekonomen Gabriel Zucman. Men förslaget ser ut att bli ett hårt slag i luften.

Internationellt har förslaget från Zucman om en skatt för superrika personer fått stor internationell uppmärksamhet. Hans tanke är att den begränsade grupp som har en förmögenhet på över 100 miljoner euro – ungefär en miljard svenska kronor – ska betala en årlig skatt på två procent av dennas värde.

I Sverige skulle det, enligt Zucman, röra sig om ett 50-tal personer, där var och en alltså skulle betala åtminstone 20 miljoner skatt per år. Denna förmögenhetsskatt skulle gälla utan undantag, oberoende av om den skatteskyldige har likvida medel av tillräcklig storlek.

”Ytterst kan det krävas att ägaren lämnar sitt företag.”

I normala fall ska denna skatt kunna betalas från avkastningen på kapitalet. Men om så är nödvändigt så får den skatteskyldige vara beredd att sälja aktier eller andra tillgångar.

Ytterst kan det krävas att ägaren lämnar sitt företag. Men detta ser inte Zucman som något problem. I sin bok ”Miljardärskatt – så kan den införas” (Bokförlaget Atlas) hävdar han att enskilda ägares betydelse överdrivs och att företag kan skötas lika väl av andra än bolagens ägarfamiljer.

Men i Sverige uppfattas nog inte problemet på det sättet. Här finns visserligen en del miljardärer som betalar en förhållandevis låg skatt. Men det brukar uppfattas som ett värre bekymmer än om ägare till viktiga företag skulle välja att byta hemland, hellre än att stanna i Sverige.

”Detta betydde att många villaägare, åtminstone i storstäderna, fick betala en extra skatt för sin bostad.”

På den tiden Sverige hade förmögenhetsskatt, före 2007, fanns ett undantag för personer som kontrollerade mer än 25 procent av röstvärdet i börsnoterade företag. Denna regel tillkom efter att företagsledare som IKEA:s grundare Ingvar Kamprad hade lämnat landet och det fanns risk att andra, exempelvis H&M:s ägare Stefan Persson, skulle göra på liknande sätt.

Den dåvarande förmögenhetsskatten var därför inte en skatt på de allra rikaste, utan den lades på dem som hade tillgångar på 1,5 miljoner kronor och uppåt. Detta betydde att många villaägare, åtminstone i storstäderna, fick betala en extra skatt för sin bostad.

En ny slags förmögenhetsskatt på enbart de rikaste skulle inte medföra sådana effekter, förklarade Gabriel Zucman nyligen vid en debatt som anordnats av Nationalekonomiska föreningen och tankesmedjan Arenagruppen.

Det kanske stämmer, men förslaget har ändå sina avigsidor. Dit hör att den kan åstadkomma oro i näringslivet om etablerade företagsägare börjar fundera på att flytta. Det kan vara illa nog om många skulle sätta i gång med olika manövrer för att minska sitt ägande för att inte bli utsatta för den tilltänkta skatten.

”I Norge finns en sådan skatt, vilket har medfört att vissa av landets miljardärer hotat med att flytta utomlands.”

I Sveriges närliggande länder har förmögenhetsskatter från olika synpunkter visat sig problematiska. Ett aktuellt exempel är Danmark där Socialdemokraterna nyligen gjorde ett oväntat dåligt val, delvis beroende på att man förespråkade en impopulär förmögenhetsskatt. I Norge finns en sådan skatt, vilket har medfört att vissa av landets miljardärer hotat med att flytta utomlands.

Här i Sverige är det inte troligt att något politiskt parti, utom möjligen Vänsterpartiet, skulle föra fram ett förslag om förmögenhetsskatt av Zucmans modell. För Socialdemokraterna är det viktigare att vinna höstens val än att framföra idéer som kan väcka oro bland väljarna eller försvåra ett tänkbart regeringssamarbete med Centerpartiet.

Sett i ett svenskt sammanhang är nog därför förslaget om en förmögenhetsskatt riktad mot miljardärer ett hårt slag i luften.