TYSKLANDS EKONOMI

”Tyskland har ambitioner, men brist på leverans när det verkligen gäller”

Europas motor, Tyskland, har med kirurgisk precision monterat ned sin kärnkraft, skriver krönikören Staffan Reveman.

Jag erkänner: analysen borde jag ha gjort tidigare. Det är ju en sådan där pinsamt enkel ekvation som man helst blundar för – lite som att väga sig efter jul. Ett land som behöver mellan 40 och 80 gigawatt el för att snurra industri och hushåll, och som samtidigt har 190 gigawatt “förnybar kapacitet”, borde rimligen bada i billig el. Champagne i vägguttagen. Eller hur?

Jag bor i Tyskland, där ordet ”Energiewende” uttalas med samma vördnad som andra reserverar för klassisk musik eller surdegsbröd. Här byggs det sol och vind så det knakar. Varje vecka nya rekord, nya anläggningar, nya pressmeddelanden. Diagrammen pekar uppåt som raketer. Andelen förnybart tränger undan det fossila – på pappret ser det ut som en klimatpolitisk succé utan like.

Och ändå: elräkningarna beter sig som om de tränade inför OS i höjdhopp.

”Det visar sig – håll i er nu – att ’installerad effekt’ inte är samma sak som ’producerad el.’”

Hur går det ihop? Hur kan utbudet explodera och priserna ändå stiga? Min analys smyger in och förstör stämningen.

För det visar sig – håll i er nu – att “installerad effekt” inte är samma sak som “producerad el”. Det är lite som att skryta om hur många hästkrafter bilen har, utan att nämna att den står parkerad större delen av tiden. Solen lyser inte på beställning. Vinden blåser inte efter industrins skiftschema. Och när de inte levererar… ja, då levererar de just ingenting.

Samtidigt har Tyskland, med kirurgisk precision, monterat ned sin kärnkraft. Den där tråkiga, pålitliga baskraften som inte bryr sig om väderprognoser. “Men vi har ju byggt mycket mer sol och vind än vi någonsin hade kärnkraft!” invänder någon. Absolut. Problemet är bara att jämförelsen är lika relevant som att ersätta en pålitlig heltidskraft med tio frilansare som dyker upp när de känner för det.

”Under tiden har landet, med tysk grundlighet under de senaste 25 åren, pumpat in omkring 500 miljarder euro i subventioner till sol- och vindkraft.”

Resultatet? Polarisering. En kör av politiker som ropar: “Snabbare! Mer subventioner! Fler paneler!” En annan kör som svarar: “Stopp! Tänk om!” Och mitt i allt detta hör vi plötsligt oväntade toner: från Bryssel medger Ursula von der Leyen att kärnkraftsavvecklingen kanske inte var det smartaste draget. Kansler Merz nickar instämmande. Andra skakar på huvudet så intensivt att man undrar om nackmusklerna får statsstöd.

Under tiden har landet, med tysk grundlighet under de senaste 25 åren, pumpat in omkring 500 miljarder euro i subventioner till sol- och vindkraft. En halv biljon. Den installerade, teoretiska effekten har mer än fördubblats. Och ändå har den faktiska elproduktionen minskat.

Det är här någon borde resa sig upp och säga: “Ursäkta, men kejsaren kanske är lite… väderberoende?”

Nu vill energiministern dra i bromsen för subventioner till små solanläggningar. Protesterna är massiva. Kärnkraft nämns som alternativ. Protesterna är – ni gissade rätt – massiva. Det är nästan rörande konsekvent: oavsett förslag är svaret detsamma – nej tack, men gärna mer el.

”Det är inte brist på ambitioner.”

Så här står vi. Med 190 gigawatt potential, 80 gigawatt behov och ett system som ibland beter sig som om vi hade noll. Det är inte brist på ambitioner. Det är brist på leverans när det verkligen gäller.

Jag erkänner: jag borde ha gjort analysen tidigare. Men bättre sent än aldrig. Och något säger mig att den här diskussionen bara har börjat.

Jag återkommer.