SVENSKA INNOVATIONSKLIMATET

”Ingen har blivit rik på politik”

Tillväxt skapas av innovationer, inte av politik. Det skriver krönikören Georgios Sideras.

Material World hette fotoboken som Peter Menzel gav ut 1994. I boken avbildades familjer från hela världen med alla sina ägodelar. Familjerna som avbildades ser, och förmodligen är, lika lyckliga över sin tillvaro. Lycka är trots allt mycket mer än bara materiell, även om det materiella inte är oväsentligt. Men det slående är, sin slitiga vardag till trots, hur mycket mer några av familjerna får för sitt arbete.

Just den skillnaden – vad som gör ett land rikare – står nu i centrum för Produktivitetskommissionens slutbetänkande, som presenterades den 1 oktober 2025. Kommissionen har på regeringens uppdrag föreslagit åtgärder för att öka Sveriges produktivitetstillväxt.

”Produktivitetstillväxt är vad som gör människor rikare.”

Skillnaderna vi ser i Menzels bilder beror ofta på ländernas skillnader i produktivitet. För rikedom, eller snarare bekämpandet av fattigdom, är det avgörande hur ett land lyckas omsätta sina resurser till reell ekonomisk produktion. Det är själva landets produktivitet: hur mycket det producerar per insatsvara, ofta räknat i arbetade timmar. Hur mycket man lyckas förbättra den kvoten, dvs producera mer med samma insats, är vad vi kallar produktivitetstillväxt.

Produktivitetstillväxt är vad som gör människor rikare. Det är vad som gör att jordbruket i dag lyckas mata en betydligt större befolkning trots att jordbrukssektorns andel av sysselsättningen har gått från 75 till 3,2 procent. Andrew McAfee redogör för detta i sin berömda bok, More for less.

Produktivitetstillväxten uppstår på grund av innovationer. När traktorn kom till kunde vi bruka jorden mer effektivt, med tåget kunde vi transportera betydligt större volymer på kortare tid och med persondatorns tillkomst kunde vi räkna mer och snabbare än någonsin.

”Friare ekonomier med hög konkurrens verkar prestera bättre.”

Innovationer frodas under olika förhållanden, och förra årets ekonomipristagare Darren Acemoglu och James Robinson har i sin forskning visat institutionernas betydelse för tillväxt och innovation. Historiskt har produktivitetstillväxten mattats ju rikare ett land blivit – det finns ofta mindre vinster att göra i en avancerad ekonomi. Men genomgående är att friare ekonomier med hög konkurrens verkar prestera bättre.

Och någonstans här brukar man gå vilse i produktivitetsdebatten. Uttrycket tillväxtpolitik slängs gärna runt, men för mig förvränger det tillväxtens betydelse. Som tur är nämns det inte en enda gång i Produktivitetskommissionens slutbetänkande.

Förutom sin förmåga att trycka pengar, något man bör akta sig för, är stater ett sätt att flytta, snarare än att skapa, resurser. Vissa statliga kärnuppgifter, som en fungerande rättsstat, ingår i institutionerna som Acemoglu och Robinson skriver om. Men oftare än sällan handlar förutsättningar för produktivitetstillväxt om avsaknaden av politik. Avreglering vore ett bättre ord än tillväxtpolitik.

”Frågan är inte hur staten kan skapa tillväxt, utan hur den kan sluta stå i vägen för den.”

John Maynard Keynes tankar om en efterfrågestyrd tillväxt har förvrängt produktivitetsdebatten. Som bekant var Keynes inte särskilt brydd över långsiktig tillväxt: ”På lång sikt är vi alla döda”, som han sa. Men den keynesianska retoriken har ätit sig in även hos borgerliga politiker. Samhället behöver påminnas om att innovationer och tillväxt sker i näringslivet. Inget land har blivit rikt på politik.

I Argentina har president Javier Milei skapat ett särskilt ”avregleringsdepartement” för att rensa bort förlegade regler. Effekten på produktiviteten återstår att se, men bara idén om att ifrågasätta politikens egen omfattning säger något om vart fokus borde ligga. Även i Produktivitetskommissionens slutbetänkande lyfts behovet av avreglering. Frågan är inte hur staten kan skapa tillväxt, utan hur den kan sluta stå i vägen för den.