HOTEN MOT SKOGSBRUKET

”En miljon hektar kan tas ur bruk” – Så övertolkar myndigheterna nya naturplanen

Myndigheternas förslag till hur EU:s naturrestaureringslag ska genomföras går betydligt längre än den ambitionsnivå som regeringen angett. Det menar Skogsindustrierna, som varnar för stora konsekvenser för statens finanser och lantbrukare. Samtidigt larmar skogsägarna för ökad rättsosäkerhet och en ny våg av överklaganden.

Naturvårdsverket, Havs- och vattenmyndigheten, Skogsstyrelsen, Jordbruksverket och Boverket har haft regeringens uppdrag att ta fram en nationell restaureringsplan som visar hur Sverige ska nå målen om att återställa skadad natur och stoppa förlusten av biologisk mångfald.

Förslagen, som redovisades den 26 februari 2026, sätter ramarna för hur omfattande åtgärderna kan bli – och hur de kan påverka markanvändning, näringsliv och kommunal planering.

Strid om miniminivån

Magnus Berg, näringspolitisk chef på Skogsindustrierna, konstaterar att myndigheternas förslag i flera delar går längre än den ambitionsnivå regeringen angav i uppdraget.

– De utnyttjar inte fullt ut de anpassningsmöjligheter som lagstiftningen medger. Därmed riskerar förslagen att leda till mycket stora kostnader – både för statens finanser och för samhällsekonomin i stort, säger han.

Han understryker att EU-lagstiftningen är bindande och därför bör implementeras på miniminivå.

– Sverige ligger redan i absolut topp i Europa när det gäller strikt skydd av stora skogsarealer. Den här lagstiftningen är bindande, och då bör vi lägga oss på miniminivån. Vill vi gå längre nationellt kan vi göra det senare. Regeringen måste nu säkerställa att implementeringen blir hållbar, välavvägd och rättssäker.

Oenighet om icke-försämringskravet

Skogsindustrierna pekar ut en avgörande punkt där myndigheterna enligt dem avviker från regeringens instruktion om miniminivå: tolkningen av icke-försämringskravet för olika naturtyper.

I stället för att hantera kravet på biogeografisk nivå – där helheten i en region vägs samman – riskerar förslaget att tillämpas områdesvis. En sådan tolkning skulle innebära att varje enskilt område bedöms separat.

– Det betyder att man inte ser till helheten i regionen. Om det växer fram lika mycket ny naturtyp som försvinner ska vissa arealer fortsatt kunna brukas. Man behöver alltså inte frysa varje enskild kvadratmeter, utan kan fördela naturtyperna över landskapet, säger Magnus Berg.

Även Gunnar Lindén, expert på naturvårdspolitik på LRF Skogsägarna, ser icke-försämringskravet som den del av förslaget som kan slå hårdast mot skogsägarna.

– Det betyder att en naturtyp kan minska i ett område och samtidigt öka i ett annat inom samma region. Det är helheten som ska räknas.

Västlig taiga i fokus

Den naturtyp som särskilt oroar LRF Skogsägarna är västlig taiga – en skogstyp med gran, tall och inslag av lövträd samt hög förekomst av död ved. Det är en skyddsvärd naturtyp enligt EU.

– Riksskogstaxeringen visar att mängden västlig taiga totalt sett är oförändrad eller möjligen svagt ökande. Då har vi ingen försämring totalt sett. Då uppfyller vi lagens krav.

Om icke-försämringskravet i stället implementeras på områdesnivå kan det få omfattande konsekvenser.

– Det innebär i praktiken att skog som klassas som naturtyp inte kan brukas. Det handlar om ungefär en miljon hektar skogsbruksmark som inte tidigare varit tänkt att tas ur bruk, säger Gunnar Lindén.

Risk för ersättningskonflikter

Gunnar Lindén anser också att det är problematiskt att myndigheterna vill föra in icke-försämringskravet i Miljöbalkens allmänna hänsynsregler.

– En tidigare dom från Högsta domstolen om artskyddet säger att om något är förbjudet enligt de allmänna hänsynsreglerna så räknas det inte som pågående markanvändning. Då har markägaren inte rätt till ersättning.

Som TN har rapporterat om så har antalet överklaganden av avverkningar kopplat till artskyddsförordningen ökat explosionsartat. Utvecklingen drivs av rättspraxis som gett miljöorganisationer utökad klagorätt och Miljöbalken har fått större betydelse i skogsärenden, särskilt i frågor om artskydd och naturvärden. Nu ser Gunnar Lindén en risk för en ny våg av överklaganden och rättslig osäkerhet.

– Det finns ingen skarp gräns för vad som är västlig taiga. Det är en bedömning som en tjänsteman på Skogsstyrelsen gör. Beslutet kan sedan överklagas av miljöorganisationer. Det riskerar att lägga en våt filt över skogsbruket och leda till kostsamma processer för skogsägarna.

Två miljoner hektar ska återskapas

Utöver kravet på att förhindra försämringar ska natur också återställas till en viss referensareal.

”Så vitt vi kan se använder inga andra EU-länder den här metodiken.”

Myndigheternas förslag innebär totalt att cirka två miljoner hektar naturtypsmark ska återskapas. Hälften bedöms kunna ske i redan skyddad skog, men i praktiken kan ytterligare runt en miljon hektar behöva undantas från skogsbruk, menar Gunnar Lindén.

– De föreslagna referensarealerna bygger på att vi ska upp i 20 procent av ett förindustriellt tillstånd, minus ett mycket litet avdrag för den nytta arterna anses ha av det brukade skogslandskapet. I praktiken landar det på omkring 19 procent. Så vitt vi kan se använder inga andra EU-länder den här metodiken, vilket innebär att Sverige tar på sig ett större åtagande än andra, säger han.

Magnus Berg varnar för de samlade effekterna.

– En sådan inriktning skulle binda upp Sverige i ett åtagande med långtgående följder för basindustri, livsmedelsproduktion, infrastruktur och byggande. Det riskerar att bli mycket kostsamt och kan samtidigt försvåra klimatomställningen.

Oro även inom jordbruket

Även för lantbrukare är tolkningen av icke-försämringskravet avgörande. Särskilt när kravet kopplas till betesmarker och dess förhållande till kringliggande våtmarker.

Christer Jansson, expert i vattenfrågor på LRF Väst, lyfter fram att stora arealer betesmarker kan påverkas när kringliggande våtmarker ska restaureras – det vill säga återvattnas.

– Jordbruksmarken är beroende av avvattning så det är en tydlig konflikt med restaureringsplanerna för våtmarker. Här ställs politiken inför ett dilemma. Ska livsmedelsproduktionen ha företräde eller ska restaureringsförordningen ha det? För det handlar om stora arealer betesmark som kan påverkas, säger Christer Jansson.

Han påpekar att många lantbrukare också äger skog och är beroende av intäkter från avverkningar för att finansiera investeringar i livsmedelsproduktionen.

– Om möjligheten att ta ut skog begränsas finns det en risk att investeringsmöjligheterna minskar med minskad livsmedelsproduktion som följd.

Nu går förslaget vidare till regeringen, som ska bereda underlaget innan planen skickas till EU-kommissionen den 1 september 2026.