VALET 2026

”Ta varning av det brittiska kaoset”

Det som har skett i London borde få svenska politiker att tänka efter. Att enbart erbjuda väljare ett nytt ledarskap löser inga samhällsproblem, skriver krönikören Bean Khalil.

Två år. Så länge lyckades Keir Starmer hålla sig kvar som premiärminister. Labourledaren som vann en av Storbritanniens mest övertygande valsegrar på decennier stod i måndags utanför Downing Street och aviserade sin avgång.

Beskedet bör egentligen inte förvåna. Problem med att få fart på ekonomin, skandaler och politiska bakslag har satt sina spår. Dödsstöten kom i torsdags när Labours populäre borgmästare i Manchester, Andy Burnham, vann ett fyllnadsval till underhuset. Att han kandiderade för att utmana Starmer om partiledarskapet var en illa dold hemlighet. För att undvika ett inbördeskrig valde Labourledaren därför att vifta med den vita flaggan.

”Löften om ett nytt ledarskap fick fungera som universallösning.”

Men premiärministerns problem började långt innan opinionsraset och Burnhams kuppförsök. Fröet såddes redan i valrörelsen 2024.

I hopp om att inte slösa bort sitt stora opinionsövertag försökte Labour undvika politiska konflikter. Partiet närmade sig därför det konservativa Torypartiet i migration, kriminalitet och ekonomi. Det övergripande budskapet var enkelt: Storbritanniens problem skulle lösas om man bara bytte ut de inkompetenta politiker som styrt i 14 år.

Löften om ett nytt ledarskap fick fungera som universallösning.

Även om strategin lyckades säkra makten insåg partiledningen snabbt att det inte fanns en plan för vad de ville göra med den. Någon egentlig vision fanns aldrig. Keir Starmer hade inte lyckats samla sitt politiska underlag bakom en gemensam riktning.

”Premiärministerns öde gömmer en viktig lärdom – inte minst i en svensk kontext.”

Förslag om att strama åt migrationen mötte motstånd från vänsterflanken. Reformeringen av sjukersättningssystemet blev aldrig av. Vallöften om att få fart på ekonomin genom regelförenklingar för småföretagare blev i stället lagstiftning som innebär en ännu mer rigid arbetsrätt.

Resultatet blev två bortkastade år för Storbritannien, där samma samhällsproblem fått växa sig större.

Men premiärministerns öde gömmer en viktig lärdom – inte minst i en svensk kontext. Den som aspirerar på regeringsmakten behöver ha en tydlig idé om vilken politik de vill driva. Men minst lika viktigt: de bör också kunna mobilisera stöd bakom en sådan plan. Det ena utan det andra håller inte.

Man kan tycka vad man vill om Tidökonstellationen. Men det råder ingen tvekan om vilken politik en omvald Tidöregering skulle driva, eller vilka som skulle ingå i den. Samma sak går inte att säga om Magdalena Andersson (S) och hennes underlag.

Likt fallet i Storbritannien verkar Socialdemokraternas huvudbudskap vara att oppositionsledaren skulle vara en bättre regeringschef än den nuvarande statsministern. Det mesta som har med sakpolitik att göra vill Andersson delegera till hypotetiska blocköverskridande samtal efter valet.

”Den som vill minst kommer att sätta takten.”

Att försöka neutralisera politiska konflikter må fungera som kampanjstrategi, men kommer att göra regeringsarbetet mycket svårare. Samhällsproblem löses inte enbart genom att byta ut regeringschefen.

Bristen på samordning med sina potentiella koalitionspartier – V, MP och C – riskerar att resultera i en regering som saknar en vision för vad de vill åstadkomma.

Avsaknaden av en idé om vad makten ska användas till kommer ofrånkomligen att resultera i en politik baserad på regeringspartiernas minsta gemensamma nämnare. Den som vill minst kommer att sätta takten.

Det innebär en regering som – likt Starmers – riskerar att förlora både fart och riktning innan den hunnit sätta i gång. Vänsterkoalitionens program kommer i värsta fall få Januariavtalet att framstå som handlingskraftigt.

Det är inte vad Sverige behöver.