”Äntligen en rapport om de fattiga!”

Ojämlikhet diskuteras ofta som en fråga om rikedom, inte fattigdom. ESO:s nya rapport visar hur debatten kan bli bättre: i stället för att mäta avståndet mellan grupper mäter man rörlighet över tid och frågar om människor kan bli rikare. Det är det närmaste vi har kommit ett svar på om den svenska drömmen lever, skriver krönikören Georgios Sideras.

Det är ett kontroversiellt påstående att hävda att Oxfams rapport handlar mer om rikedom än fattigdom – men det är tyvärr sant. År efter år lanseras rapporten under World Economic Forum i Davos och budskapet är alltid detsamma: de rika blir rikare. Rapporten konstaterar hur många som är fattiga men säger ingenting om deras utveckling. Fokus ligger på de rika.

Det finns värde i att mäta resurskoncentration, men är man intresserad av fattigdom bör man år 2026 i stället läsa en annan rapport: De fattiga och de rika, från Andreas Bergh, Åsa Hansson och Joakim Wernberg. I denna ESO-rapport utmanar forskarna de statiska aggregerade måtten på inkomstskillnader och försöker belysa dynamiken bakom individernas rörlighet över tid. De ställer en relevant fråga: fastnar människor i fattigdom?

”Det säger något om levnadsstandard här och nu – men väldigt lite om vilka som blir kvar i botten år efter år.”

I Oxfams statiska mått räknas nästan 700 000 svenskar som fattiga. Måttet är enkätbaserat och definierar fattigdom som att sakna råd med fem av tretton utgiftsposter– däribland en veckas semester, 14 000 kr i kontantbuffert eller möjligheten att ersätta utslitna möbler. Det säger något om levnadsstandard här och nu – men väldigt lite om vilka som blir kvar i botten år efter år.

För att komma åt just den frågan delar forskarna in befolkningen i inkomstdeciler – tiondelar – där den tiondel som tjänar minst hamnar i decil 1 och den som tjänar mest i decil 10. Sedan följer de den lägsta och den högsta decilen och kartlägger vad som händer med individerna i femårsperioder mellan 1991 och 2021.

Bilden är tydlig. Under 1990- och 2000-talet ökar rörligheten från botten: fler gör kraftiga inkomstresor – från decil 1 till den övre halvan av inkomstfördelningen – och andelen som blir kvar i decil 1 fem år senare minskar.

”De flesta som någon gång varit heltidsstudenter har förmodligen kvalificerat in i Oxfams definition av fattigdom.”

Det betyder att fler kan göra en inkomstresa i dag än 1991 – men inte att utvecklingen fortsätter av egen kraft. Efter finanskrisen bryts förbättringen: andelen som stannar kvar i botten – låginkomstpersistensen – börjar stiga igen, och under 2010-talet avtar rörligheten, även om den fortfarande ligger över nivåerna från tidigt 1990-tal.

Även kortsiktig fattigdom kan vara problematisk – men de flesta som någon gång varit heltidsstudenter har förmodligen kvalificerat in i Oxfams definition av fattigdom. Det viktigare är att fånga dem som fastnar. Det är här forskarnas ansats visar sin styrka: rörlighetsmåttet är mer upplysande än statiska snapshots, oavsett om man intresserar sig för botten eller, likt Oxfam, toppen av fördelningen.

I toppen ser vi en annan sorts tröghet. Bergh m.fl. visar att höginkomstpersistensen har legat stabil över tid i Sverige – det vill säga att det till stor del är samma personer som återfinns i toppen när man följer dem i femårsintervaller. Men trots det byts nästan halva toppen ut var femte år. Det är rörlighet i båda riktningarna som är poängen.

”Det är just detta som är friheten i en fri ekonomi.”

Det är den rörligheten – upp och ner – som ett fritt samhälle måste värna. En dålig investering på bostadsmarknaden eller att tacka ja till fel jobberbjudande bör få synas i inkomsten. Välfärdsstaten är till för att mildra alltför förödande konsekvenser – men att skydda alla från att misslyckas riskerar att cementera fördelningen snarare än att öppna den.

Lärdomarna från rörlighetsmåtten är viktiga när vi reformerar välfärdsstaten. Om den svenska drömmen ska leva vidare bör människor varken fastna i toppen eller botten av inkomstfördelningen. Rika bör kunna bli fattiga och fattiga bör kunna utmana de allra rikaste. Det är just detta som är friheten i en fri ekonomi. Förhoppningsvis kan detta vara startskottet för ett nyanserat samtal om inkomstskillnader bortom Gini-indexet och Oxfams snäva fokus.