”Därför gillar jag Göran Perssons ’alla ska med’”

Det är orealistiskt att tro att en ny miljonärsskatt kommer att leda till att fler har råd att köpa vinterskor till sina barn. Det skriver Carl-Fredrik Jaensson som menar att S-sloganen ”Alla ska med” i grunden är bra men fokuset borde vara ett annat.

Jag har alltid gillat uttrycket ”Alla ska med”, som Socialdemokraterna lanserade inför valrörelsen 2006. Ingen borde behöva leva i utsatthet och nöd. Alla borde mötas med samma respekt i allt från vardagssamtal till förhandlingar i domstol. Ju fler som har tillgång till världens kunskap och har möjlighet att hitta sin stimulerande nisch, desto bättre.

Så långt är de flesta överens, tror jag. Men hur vi kommer dit finns det väldigt olika idéer om. Är det viktigt att främja gemensamma ekonomiska och sociala framgångar eller ska vi fokusera på klyftor och tvinga framgångsrika att dela med sig? Mer drastiskt uttryckt: ska vi vara konstruktiva eller måste vi vara destruktiva?

Det visar sig att uttrycket ”Alla ska med” är ett bra lackmustest på skillnaden mellan konstruktiva och destruktiva jämlikhetsidéer: ”Alla ska med, därför borde vi se till att alla har råd att köpa nya vinterskor till sina barn” – det funkar bra! ”Alla ska med, därför borde vi införa en ny miljonärsskatt” – nej, det funkar inte lika bra; hur bidrar en extra skatt på de som lyckats få ihop en miljon eller tre, till att alla kommer med?

Tillväxt och utveckling leder till ökad jämlikhet i verklig livskvalitet.

Ekonomer och andra debattörer dividerar om inkomstklyftornas utveckling och huruvida jämlikhet är bra eller dåligt för tillväxten, men låt oss komma ihåg att de då är begränsade till statistik över monetära saker som nominella inkomster och ”värdet” (= priset eller kostnaden) på allt som produceras. Egentligen är ju värdet av en mobiltelefon som kostar 3000 kronor idag mycket större än värdet av en mobiltelefon som kostade lika mycket 1995. I den ekonomiska statistiken blir det dock bara ”tillväxt” om vi ett år köper fler eller dyrare telefoner än tidigare år.

Samma sak gäller mediciner, eller när IKEA kopierar något som någon annan gjort och säljer det till en tiondel av kostnaden. Den kvalitativa utvecklingen, som sannolikt är ännu viktigare för vanliga människors upplevda livskvalitet än den kvantifierbara, kommer (i stort sett) inte med i begreppen BNP-tillväxt och köpkraft. Det är också väl känt att BNP-måttet blivit alltmer förlegat ju mer ekonomin utvecklas med hjälp av nya tjänster. Harvard-professorn Martin Feldstein sammanfattar: “De officiella måtten ger oss i bästa fall en lägre gräns för den verkliga tillväxttakten, utan indikation på underskattningens storlek” .

En konsekvens är att debatten om huruvida jämlika inkomster är bra eller dåligt för tillväxten missar det mer uppenbara och viktiga orsakssambandet som går i motsatt riktning: tillväxt och utveckling leder till ökad jämlikhet i verklig livskvalitet.

Om inkomstjämlikhet blir viktigare än fattigdomsbekämpning, så sprider man en bild av att någon måste få det sämre för att någon annan ska få det bättre.

Extrem fattigdom har på 200 år minskat från 90 procent av världens befolkning till idag 9 procent. Och idag har nästan alla tillgång till allt från appar för att effektivt lära sig multiplikationstabellen till hur man gör för att bygga ett Coldplay-sound.

Detta är givetvis ingen tröst för den som idag upplever en urusel livskvalitet, beroende på brist på pengar eller på fysisk, kulturell, social, medicinsk eller mental utsatthet. Vårt individuella och kollektiva ansvar för att bekämpa utsatthet kvarstår.

Just därför är det också så fel att föra fram jämlikhetsidéer som prioriterar lika köpkraft framför bekämpning av utsatthet. Bara i ett orealistiskt, statiskt perspektiv kan en ny miljonärsskatt leda till att fler har råd att köpa vinterskor till sina barn. Det är i stället den ekonomiska utvecklingen i Sverige och världen som avgör om fler kommer att ha råd att köpa vinterskor. Den innovationsdrivna marknadsekonomi som vi lever i är så stark att frågan om att utjämna inkomster är helt irrelevant utifrån ett fattigdomsbekämpnings-perspektiv.

Det är i själva verket statiska idéer som riskerar att få samhället att glida isär. Om inkomstjämlikhet blir viktigare än fattigdomsbekämpning, så sprider man en bild av att någon måste få det sämre för att någon annan ska få det bättre. Man riskerar då att lära ut att man måste armbåga sig fram i livet i stället för att samarbeta med andra. Man riskerar att uppmuntra avund och minska respekten för olikheter. Man riskerar även att radikalisera medmänniskor – dvs att fler drivs av idéer att riva denna värld och skapa en helt annan, totalt orealistisk, värld. Man riskerar kort uttryckt att lyfta fram några av de sämsta karaktärsdragen hos människor i stället för att stärka sammanhållningen.

Alla ska med är en bra slogan. Det borde betyda att vi ska försöka bli bättre på att integrera främlingar och fortsätta odla en kultur där vi lyssnar på alla i ett samtal och inte tränga oss före i köer. Låt oss hata och bekämpa fattigdom och utsatthet! Marknadsekonomin gör uppenbarligen huvuddelen av det jobbet, men för all del inte allt. Nog finns det att göra för en politiker som brinner för jämlikhet.

Martin Feldsteins forskning

S: ”Vi vill beskatta de rikaste med en miljonärsskatt”

Om krönikören

Carl-Fredrik Jaensson är skribent och kommunikationsrådgivare, även kommunikationschef för nystartade spac-bolaget APAC.