Krösa-Maja en föregångare till thailändska bärplockare
Historia (TT)
Bäråret 2021 ger blandade resultat med mycket hjortron och medelmycket blåbär. Historiskt är bärplockande en mycket sen företeelse som växte fram i slutet på 1800-talet bland de fattiga som inte hade mark. Krösa-Maja i Emil i Lönneberga var en av dem.
Den varma sommaren har gett hjortronen en rejäl skjuts, medan blåbären står små och skrumpna i backen. Sylve Björkman är vd för Ransäters Invest som är en av de större bäruppköparna i Sverige som köper upp bär från plockare i Värmland, Dalarna, Västerbotten och Norrbotten.
– Vad det gäller blåbären är det inte som 2018 när det var katastrof, men vi behöver mer regn i Västerbotten och Norrbotten för att bären ska växa till sig.
Sylve Björkman har beräknat att snittvolymen hos en bärplockare är 70 till 75 kilo per dag, vilket är ganska normalt. Blåbären har kunnat klara sig någorlunda tack vare morgondaggen och ännu bättre har lingonen klarat sig som inte är lika beroende av regn. Hjortronen som ett normalår ligger på åtta kilo per plockare och dag, har den här sommaren legat på över 20 kilo.
– Eftersom vi har tre sorters bär så kan vi täcka upp om det går lite sämre för något bär, så det kommer att bli ett bra bärår totalt, säger Sylve Björkman.
Krockar med skörden
Bärindustrin har en kort historia i Sverige eftersom bärsäsongen krockar med skördesäsongen. Det har helt enkelt inte funnits tid att lägga arbetskraft på att gå ut i skogen och fynda naturens guld.
– Vi är spannmålsätare som äter öl, gröt och bröd och allt som står i konflikt med det har vi inte pysslat med, säger Richard Tellström, docent i måltidskunskap och expert på matkultur och måltidshistoria vid SLU Future Food.
De som ätit bär har varit överklassen som köpt bär av torpare, daglönare och backstugesittare, det vill säga fattiga människor som inte haft egen jord att skörda och därför kunnat ägna sig åt att plocka bär. För att kunna använda bären vid måltiderna och göra sylt och geléer har det behövts socker och socker var en lyxvara fram till slutet av 1800-talet. Detta förstärkte bärens image som överklassmat.
– Även utanför bondesamhället har syltande och saftande varit en överklassyssla. Arbetarklassens kvinnor har varit tvungna att skura trappor och arbeta vid bruket och har inte haft tid att ägna sig åt saftning och syltning, säger Richard Tellström.
Självförsörjande på socker
I slutet av 1800-talet blev Sverige självförsörjande på socker och då växte bärplockandet och ätandet av bär som växer i skogen i Sverige. Bärplockandet blev så omfattande att Sverige till och med kunde exportera lingon till Tyskland där det användes för att smaksätta vin.
Runt 1910 börjar man upptäcka hur mycket vitaminer bären innehåll och myndigheterna ser till att bären tas till vara. Detta sker bland annat genom att barnen skickas ut ett par dagar på hösten på bärlov för att samla in bär som skolan ska ta tillvara och koka sylt på. Men det är fortfarande de fattiga och barn som ägnar sig åt bärplockning, aldrig medelklass eller överklass och det har aldrig kunnat dra in stora summor pengar.
– Krösa-Maja i Emil i Lönneberga var en backstugesittare som plockade bär och sålde till överklassen. Krösa betyder lingon – Lingon-Maja! Hon var en föregångare till dagens thailändska bärplockare.
Det är först under andra världskriget som människor i de breda lagren börjar ägna sig åt bärplockning. Detta till följd av propaganda från staten eftersom vi blivit självförsörjande på socker och för att ransoneringen gjorde många saker till bristvaror, berättar Richard Tellström.
– Att gå ut i skog och mark och plocka bär och svamp blev därför ett mantra från myndigheterna. Det var så sent företeelsen föddes att vi skulle nyttja skogen som vårt eget skafferi.
Åsa Karlsson/TT