STORMAKTEN KINA

”Därför synas forskningsbanden med Kina i sömmarna”

Sverige har under lång tid förordat samarbeten med Kina, vars studenter och forskare utmärker sig på flera områden. Samtidigt har säkerhetstänkandet kring dessa forskningsutbyten i mångt och mycket saknats, vilket gör oss sårbara. Det skriver Kristina Sandklef.

Kina befinner sig i den absoluta framkanten av forskningen inom 37 av 44 kritiska teknologier. Detta slås fast i en studie av australiska tankesmedjan Australian Strategic Policy Institute, ASPI. Att samarbeta med Kina har under många år varit helt självklart och naturligt för de allra flesta västländer, inte minst för att säkra den egna konkurrenskraften och utvecklingen. Så också för Sverige.

De senaste månadernas medierapportering om svensk-kinesiska forskningssamarbeten lyfter dock åter frågan om svensk naivitet, men också om svensk konkurrenskraft inom forskning.

De mest iögonfallande fallen handlar om forskning i Sverige om scramjet-teknologi, som man kan använda för att utveckla hypersoniska missiler.

Skriverierna började i januari när DN publicerade en artikel om hur kinesiska doktorander finansierade av statliga Chinese Scholarship Council (CSC), som lyder under det kinesiska utbildningsministeriet, tvingats skriva på avtal om lojalitet till staten, inte delta i regimkritiska aktiviteter och tjäna fosterlandet. Den som bryter mot detta eller misslyckas med studierna blir återbetalningsskyldiga genom anhöriga hemma i Kina.

När detta uppdagades i Lund 2021 avbröt man rekryteringen av nya CSC-forskare och i december följde Karolinska Institutet, KI, efter, vilket ledde till ramaskri internt. Flera avdelningar på KI är helt beroende av CSC-stipendiater, och samma sak gäller enligt uppgift på KTH, som ännu inte infört något stopp av CSC-stipendiater.

Bara ett par veckor senare beskrev SvD hur man hittat ett tjugotal kinesiska militära forskare som kom från kinesiska Sju sönerna-universiteten med nära kopplade till den kinesiska försvarsindustrin. Det finns ytterligare ett 60-tal med liknande kopplingar, samt ännu fler som bedriver forskning med dubbel användning.

Detta är egentligen inte särskilt förvånande. Sedan 2015 har Kina ökat trycket på att all forskning ska integreras civilt och militärt. Målet är att modernisera den kinesiska försvarsmakten och eftersom västvärlden har vapenembargo mot Kina sedan 1989 så behöver man vara kreativa i att komma över modern teknologi för militärt bruk.

De mest iögonfallande fallen är handlar om kineser som bedrivit forskning i Sverige med stöd av Vetenskapsrådet, Vinnova, Energimyndigheten och Rymdstyrelsen och bland annat forskat om scramjet-teknologi, som man kan använda för att utveckla hypersoniska missiler, något Kina håller på att bli världsledande inom.

Detta är egentligen inte särskilt förvånande. Sedan 2015 har Kina ökat trycket på att all forskning ska integreras civilt och militärt.

I USA har man noterat den svenska naiviteten och i början av mars publicerade Casi, China Aerospace Studies Institute, ett expertorgan inom amerikanska flygvapnet, en rapport om hypersoniskt forskningssamarbete mellan Sverige och Folkrepubliken Kina. Den går igenom hur samarbetet sett ut inom hypersonisk forskning, vilket i princip endast har militär användning och kritiken är inte nådig.

Sverige har under många år förordat samarbeten med Kina eftersom man ansett att kinesiska studenter och forskare varit duktiga inom framför allt matematik, naturvetenskap, teknologi och medicin, och vi har därför velat locka hit den typen av forskare för att dra nytta av dem. De som verkat för detta har oftast inte haft någon djupare insikt kring de säkerhetsproblem som det kommunistpartistyrda Kina kan utgöra, och man har helt bortsett från Xi Jinpings ökade fokus på civil-militär integration. Istället har man fokuserat på internationalisering, akademisk frihet och öppenhet. När problemen med Kina ändå lyfts har man talat om ansvarsfull internationalisering och varnat för att kritik mot Kina ska spilla över i rasism mot kineser.

Samtidigt kan man kanske inte kräva att svenska universitet och högskolor ska känna till allt som händer i Kina, men naiviteten har ändå varit påtaglig. Nu står vi här med fakta och den rådande omvärldssituationen. Och frågan som dröjer kvar är: kan Sverige och västvärlden riskera att den forskning vi bidragit till att hjälpa Kina ta fram för militära syften en dag kan komma att användas mot oss själva?